Det finns många fördelar med att leva och bo i ett mindre samhälle, det känns oftast tryggt. Grannarna har man hälsat på och det går att fråga om de har möjlighet att hjälpa till med posten. Det hälsas och man nickar åt varandra när man möts.
De ungdomar som jag träffar på Konsum hemma i Arjeplog kan jag nästan gissa mig till vilka deras föräldrar är och när jag går till tandhygienisten konstaterar jag att det är en klasskamrat till ett av mina barn. Jag följer aktiva föräldrar på Facebook som är engagerad i innebandyklubben och jag vet vilket väder det är i Jutis. Allt detta gör att jag känner mig trygg och tillfreds. Mindre samhällen och glesbygd har många viktiga fördelar som sällan får några stora ord i debatterna.
Trygghet i en ny tid var temat för socialdemokraternas kongress 2017. Jag såg framför mig en bred politisk debatt, om fler ämnen än poliser. Missförstå mig rätt, poliser är en oerhört viktig del för tryggheten, men tillsammans med andra delar i samhället. Men efter den senaste partiledardebatten känner jag mig frågande och undra vad som hände. Jag konstaterar att den politiska debatten återigen handlar om storstädernas problem och utmaningar. Otryggheten sprids och även hemma i Arjeplog möter jag diskussioner om gängkriminalitet och om militären möjligtvis kan vara ett alternativ. En partiledardebatt sätter i mångt och mycket tonen för det som är viktigt för politiken.
För mig är trygghet i en ny tid, långt mycket mera än fler poliser. Jag oroas för hur barnen ska klara sin skolgång, hur vi ska värna och vårda de sköra äldre och hur vi ska klara av att rekrytera nya medarbetare till välfärden. Och jag anser med bestämdhet att när vi i region Norrbotten, satsar på det fria kulturlivet med ytterligare en miljon kronor, så bidrar vi till trygghet i en ny tid. Eller när länets kommuner bygger och öppnar nya boenden för äldre, så känns det tryggt. När regionen investerar i vidareutbildning för medarbetarna, då ökar trygghet för patienterna och oroliga anhöriga. Därför känner mig något obekväm med den nationella politiska retoriken, som jag tycker saknar hjärta, omsorg och empati. Det är som hårt absolut ska mötas med hårt.
Men när så finansminister Magdalena Andersson (S) med tydlighet prioriterar välfärden med 10 miljarder kronor känner jag mig trygg. Och när civilminister Ardalan Shekarabi (S) med tydlighet flyttar statliga arbetstillfällen, nickar jag gillande. Eller när utrikesminister Margot Wallström (S) säkerställer att Sverige bedriver en framgångsrik feministisk utrikespolitik som påverkar ända in i FN:s säkerhetsråd, det är trygghet på hög politisk nivå. Metoo-kampanjen är verkligen ett starkt bevis på, att det inte går att fortsätta utan en tydlig feministisk inriktning på samhällsutvecklingen. Det är politik för trygghet och framtidstro.
Trygghet i en ny tid behöver handlar om en helhet, om en sammansatt bild av samhället som pekar ut vägen till framtiden och mot hopp. Där olika perspektiv på vardagslivets glädjeämnen och problem får ta plats och där lösningarna är realistiska. Därför konstaterar jag att en partiledardebatt kan vara väldigt långt bort från vad en vanlig vardag i början av februari, erbjuder många av oss andra.