Regeringen sätter full fart åt fel håll

Sänkta flygskatter och lägre skatt för riskkapitalister än för vanliga löntagare. Det är vad regeringen tycks vilja satsa reformutrymmet på.

PLAN. Statsminister Ulf Kristersson tittar ut genom fönstret på regeringsplanet.

PLAN. Statsminister Ulf Kristersson tittar ut genom fönstret på regeringsplanet.

Foto: Christine Olsson/TT

Ledarkrönika2024-08-28 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Just nu pågår regeringspartiernas och Sverigedemokraternas förhandlingar inför höstbudgeten, och det har gradvis börjat läcka ut vad som kommer att prioriteras i den.

Det är av betydelse och säger en hel del om den här regeringens inriktning. Hittills har det faktiskt inte hänt särskilt mycket – statsbudgeten är det kanske allra främsta medlet för regeringen att påverka vilken riktning landet ska gå i, men de allra senaste har av nödvändighet varit ganska blodfattiga och befriade från reformutrymme.

Bortsett från den första omgången av vallöften regeringen kände sig tvungna att försöka infria har de behövt hålla igen för att inte späda på den galopperande inflationen, och inte kunnat sätta på sig spenderbyxorna.

Det innebär att den här regeringen efter två år faktiskt inte har lyckats åstadkomma särskilt mycket – det har varit utredningar, lagförslag och stora ord om att vi nu ska få ordning på Sverige. Men särskilt mycket har inte blivit gjort.

Vi befinner oss i en lågkonjunktur med en arbetslöshet som har bitit sig fast på historiskt höga nivåer, och av kampanjen mot den organiserade brottsligheten märks än så länge inte mycket; det behöver man i nuläget bara fråga våra grannländer om.

Den svenska infrastrukturen – och särskilt järnvägen – är ännu i akut behov av upprustning, och detsamma skulle man kunna säga om den gravt underfinansierade och underbemannade välfärden och försvarsmakten.

Det finns kort sagt att göra – och med ett uppskattat reformutrymme på över femtio miljarder finns faktiskt också chansen att få saker och ting gjorda. Tack vare många år av klok och försiktig socialdemokratisk finanspolitik har vi trots lågkonjunkturen faktiskt sunda statsfinanser, och en möjlighet att låna upp pengar för att stimulera ekonomin.

Därför är det dubbelt olyckligt att det som än så länge har läckt ut om budgetförhandlingarnas resultat tyder på att regeringen har fått sina prioriteringar fullständigt om bakfoten.

I stället för att få igång bostasbyggnationen vill man fortsätta att finansiera privata lyxrenoveringar med det utökade ROT-avdraget, och i stället för en allvarligt menad satsning på grön energi i närtid vill man fullfölja de dyra och avlägsna satsningarna på energislaget kärnkraft.

Medan resten av världen diskuterar hur man ska kunna komma överens om att beskatta de allra rikaste av de rika på ett rättvist sätt, har regeringen lagt fram en utredning som tycks vara specialbeställd för att ge landets riskkapitalister lägre skatt än vanliga jobbare och löntagare.

Att man som det meddelades under tisdagen är beredd att återigen höja reduktionsplikten för drivmedel är förstås ett myrsteg i rätt riktning. Men det är också ett snudd på parodiskt underkännande av den egna politiken, och den sänkning man under skryt, buller och bång genomförde så sent som tidigare i år.

Man kan tycka att en regering som har suttit vid makten i snart två års tid – och varit medvetna om den kris som landet befinner sig i minst lika länge – borde ha använt den tiden till att diskutera sig fram till ett seriöst, gemensamt program för hur utvecklingen ska vändas.

Tyvärr börjar det bli uppenbart att så inte är fallet – och att Tidö-partiernas samarbete fortfarande inte har blivit djupare än att slåss med näbbar och klor med varandra om vem som ska få genomföra vilket vallöfte först.

Det är sannerligen inte den politik Sverige behöver – och inte den politik vi förtjänar. Det är nämligen att trycka gasen i botten – och köra iväg åt helt fel håll.