Hundratals personer stod packade som sillar framför Expressens i sammanhanget rätt lilla scen på bokmässan i fredags. Temat på mässan i Göteborg var i år sapmi och rymden. Och vid halv fyra på eftermiddagen var det just samers liv och rättigheter som diskuterades på scen. Aldrig har väl den frågan lockat så stor publik. Men de allra flesta var bara i god tid för att få en glimt av författaren Joyce Carol Oates. 86 år men med tillräcklig kraft för att flyga från östkusten i USA till Sverige. En litterär gigant och en av världens mest kända författare. Varje år också förhandstippad för att få Nobelpriset i litteratur.
Vid fyra klev hon så ut på scen och möttes av applåder och jubel. Expressen hade utlovat 20 minuters samtal mellan författaren och kulturskribenten Jens Liljestrand. För många besökare var det den enda chansen att se henne på plats. Vid ett längre samtal dagen efter krävdes ett dyrt seminariekort. Liljestrand slog sig ned så bredbent han kunde och skippade att introducera Joyce Carol Oates. Inget välkommen till Sverige. Ingen kort sammanfattning av person och författarskap. Och definitivt inget tack för att du är här. Artighetsfraser amerikaner är så vana vid och bäst på saknades helt.
Istället körde han igång med en svada på vad som förmodligen skulle låta som amerikansk engelska men inte höll måttet. Flera gånger fick Joyce be honom upprepa frågor för att hans betoning på ord föll ut fel. Och så kom frågan vem av alla hon förlorat i livet som hon saknade mest. Är man närmare 90 är det rätt naturligt att ganska många nära och kära fallit ifrån. Frågan är absurd och okänslig och det markerade hon tydligt emot: Typiskt en man att ställa en sådan fråga. Men Liljestrand fortsatte dominera och domptera. I slutet ville han veta vad hon drömmer om på natten och ledde till att Joyce Carol Oates på riktigt började gråta på scen. En tydligt introvert person som skulle berätta om skrivande och sin nya bok tvingades svara på frågor som verkligen inte hör hemma i kort format i stimmig mässmiljö. Det är otänkbart att en man på lika hög nivå skulle ha bemötts på liknande sätt. Tänk Bob Dylan i samma situation.
Medan Joyce Carol Oates klev bakom scen och torkade tårarna gick Jens Liljestrand ned på golvet och kramades med kollegor. Man får i sitt stilla sinne hoppas att det var av tröst efter ett riktigt machomagplask. Men en annan värld är möjlig och det visades sig när Joyce Carol Oates i lördags hade ett långt samtal med författaren Karolina Ramqvist. Karolina ledde det lugnt med initierade och inkännande frågor men framför allt med respekt. Joyce var den viktiga i rummet. Så var det också Karolina som Joyce själv lyfte fram på sin X med en bild på dem ihop.
Jens Liljestrand är inte ensam man att ta all syre i rummet och inte förstå problemet. Det är en del av patriarkatets väsen och maktstrukturer som blev extra tydligt på bokmässan. Om det så handlar om vem som utan reflektion direkt lägger beslag på delade armstöd på flyg till kränkande kommentarer och ojämställda löner. Att vara kvinna är att tvingas hantera den världsordningen.
Domaren Ruth Bader Ginsburg, även hon amerikan, hade ett knep för att bemöta karlar som Jens. Hon hörde helt enkelt väldigt dåligt emellanåt. Eller som skådespelerskan Julia Caesar sade om Ingmar Bergman: Den spolingen ska hållas kort!