Det som vi kallar för välfärden byggdes främst ut på 60-talet. Det måste varit enkelt att vara i politiken då – räckte inte pengarna så höjde man helt enkelt skatten. Mycket blev bättre men en del skaver också, så klart, och det finns de som högljutt vill gå tillbaka. Jag tror att minnet sviker, eller att man bara minns sina egna privilegier eller hur man slapp bry sig så mycket om miljö och jämställdhet och samhällsklyftor (då pratade vi om socialgrupper).
Många av oss har ändå en tro på att man med politik kan styra samhället och i viss mån människorna mot ett bättre liv, göra det dåliga lite dyrare och kräva resultat som är bra för fler. Ett helt annat synsätt är att marknaden är den perfekta arenan för innovation och tillväxt men också drift. Jag har inte alltid imponerats av förmågan att dra slutsatser om helheten från den som tror att marknadskrafterna löser allt. Vem vill till exempel driva ett apotek på bara marknadens villkor i Arjeplog? Eller en vårdcentral? Om det ska finnas en lägstanivå som garanteras invånare även i landets glesbefolkade kommuner så är vi tillbaka till att det måste samhället ta hand om.
Förändring pågår hela tiden, oavsett vad vi vill. Många uppfattar förändring som plågsamt, att behöva ändra sig själv och sina vanor, göra på andra sätt – och vill återgå till det välkända vi hade innan, det som var både tryggt och enkelt. Jag brukar tänka på att vi spelade tennis på Storgatan utanför vårt hus, trots att det var en genomfartsled då. Det byggde ju på att fruarna som var hemma inte hade bil men också på att vi nästan alltid var ute. Det ena kanske vi önskar åter, men annat har passerat.
Idag kan vi titta på teve när vi vill, ungdomar har i högre utsträckning egna fordon men föräldraskapet har också förändrats så att vi vill ha koll på vart våra ungar befinner sig på ett annat sätt än då.
Det jag vill beskriva handlar om bevekelsegrunderna för vart vi vill gå och vad vi är beredda att låta det kosta. Ja, vi körde våra bilar på bränslen som var sämre för miljön men rent vatten var ändå en självklarhet om man bodde vid landets djupaste sjö. Ja, vi värmde våra hus med (i bästa fall) eldningsolja, men vi bytte till el när elen var billig och fanns i överflöd, vilket den gjorde därför att det var enkelt att driva igenom utbyggnader med industriproduktion för ögonen. Vi gick med på det för vi tyckte att det var en del av utvecklingen och grunden för våra arbeten. Idag tror jag inte att det skulle gått lika lätt.
När Trump säjer att han vill skapa mer inhemska jobb genom att använda tullar som ett medel gör han det i ett land som har en större industriproduktion än nånsin förr, men utan att lika många människor är inblandade. Han vill (bland annat – vi hör en del galenskaper som handlar om kvinnor och vad de ska vara till för) att USA ska gå tillbaka till att fler lägger sina händer i produktionen. Kommer han att lyckas? Och vilka är egentligen de handelshinder han är så arg på?
När vi i Europa ställer högre och högre krav på miljövänlig produktion och att farliga ämnen och tillsatsmedel ska bort – sysslar vi då med handelshinder eller försöker vi rätta till det som har gått snett? Borde vi inte i själva verket gå ännu längre? Hade vi det så mycket bättre förr eller var vi bara vana vid hur samhället såg ut då, med klass-skillnader, större skillnader på möjligheterna om du var man eller kvinna, och inga möjligheter alls för vissa? Vad ska vi – och amerikanarna – ha politiken till?