Om att klura på förväntningar och ta dem på allvar

Glesbygdsförväntningar sopas reflexmässigt undan. Det suckas och gnisslas tänder, men vad blir konsekvenserna. För Sverige.

Förväntningarna från glesbygden är likadana. Lösningarna kanske måste se annorlunda ut.

Förväntningarna från glesbygden är likadana. Lösningarna kanske måste se annorlunda ut.

Foto: Jennifer Sjödin

Ledarkrönika2024-08-03 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Har man ett uppdrag i offentlig sektor bör man fundera över skillnaden mellan vad man kan, förväntas och bör göra i sitt uppdrag. Det kan gå snett om man inte har koll på det. En kommunledning förväntas ofta hjälpa den som upplever sig ha kommit i kläm. Bör man göra det? Både ja och nej. Likabehandlingsprincipen säger att man inte bara kan lyssna till de som är högljudda. Men att skriva ett brev eller utnyttja ett ögonblick till att berätta för en minister, en generaldirektör eller deras närmaste hur lagar och förordningar slår mot den enskilde – det kan man göra. Självklart förväntas man också driva frågor för att påverka kommunens förutsättningar. Det bör och kan man också göra.

Kommunerna ska också hålla isär vad man ska och får besluta om och när det i stället är regionen eller statens sak. Då behöver regionerna och staten kunskap om förhållandena. Det som är bra för den som bor i en stad kan vara värdelöst för de som bor långt ifrån. Hur regionen organiserar sig har därför betydelse. Den som t ex har långt till sjukvård måste kunna uppsöka flera olika avdelningar på det stora sjukhuset när man ändå reser 50 mil. Min erfarenhet är också att man i glesbygd tar ett bredare ansvar för patienten - fixar och trollar med knäna - än en hälsocentral i städerna gör, där man snabbt kan skicka patienten till akuten. Förväntningarna kring hur leveransen sker är rimliga och gäller så klart även tillgången till regional utveckling i hela länet. Funkar det inte optimalt bör regionens ledning åtminstone ta reda på vilka konsekvenser deras organisering och beslut har– hur ska de annars kunna agera? Om man sedan inte kan göra på något annat sätt måste man kunna tala om varför.

Regeringen är förutsättningsskapande för stora delar av kommunernas och regionernas arbete. Förväntningarna är att de ska se till att varje kommun eller region har de pengar som behövs för att göra sina uppdrag. Det gör man genom statsbudgeten och genom hur lagarna som rör landet Sverige ser ut. Man bör bygga sina beslut på korrekt fakta. Skatteutjämningssystemet är ett verktyg, och det tar hänsyn till förutsättningarna i landet (nyss utrett och ser – enligt min mening – klokt). Men då man istället killgissar, därför att man inte tagit reda på fakta så bör och kan man göra något åt det - och då har det betydelse var regeringens tjänstepersoner kommer ifrån. De har inte alltid koll på om det som passar människorna runt Stureplan också blir bra för den som bor i landets glesaste kommun. Att hindra människor att bygga i anslutning till vatten är ett exempel på en fråga som borde behandlas på ett annat sätt, därför att förväntningen är att stränderna ska tillhöra alla, eller många, men också att det ser olika ut beroende på var i landet man bor. Med en rigid lagstiftning, som inte är öppen för olika villkor i kommunerna kan man aldrig lyckas. 

Och till sist. Det finns också en mer allmän risk att man lämnar sunt förnuft när domstolar ska avgöra hur konsekvenserna blir baserat på hur lagens bokstav ser ut. Som när man inte kan kontrollera om främmande makt får tillträde till känsliga register pga hur konkurrenslagstiftningen tolkas, eller när olika statliga myndigheter inte klarar av att samarbeta så att den ena bygger om en väg som sen måste grävas av för att elledningar eller bredband ska markförläggas. Borde man hantera det sistnämnda i de årliga regleringsbreven? Kan man göra det? Är medborgarnas förväntningar rimliga? Det blir ja, om någon frågar mig.