Den bestämmelse som regeringen använt sig av har aldrig tidigare använts, inte sedan Sverige fick en plan- och bygglag 1987. I samtliga tidigare fall har regeringen valt att inte aktivera den utan lyssnat på kommunerna. Man har inte velat peta i kommunernas självbestämmande. Inte förrän nu.
Det kommunala planmonopolet är en central del av kommunernas självbestämmande, det betyder att kommunen äger rätten att reglera användningen av mark- och vattenområden och bebyggelse i detaljplaner och områdesbestämmelser. Det är den rätten som regeringen med det här beslutet tagit ifrån Kiruna kommun.
I en intervju i DN förklarade kommunalrådet Mats Taaveniku (S) varför man från kommunens sida valde att inte gå vidare med detaljplaneprocessen för gruvan.
– Vi levererar välfärd till hela Sverige fast vi är tvungna att dra ner på vår egen välfärd. Vi kommer att vara skeptiska till nya gruvor tills vi får kompensation. Vi har redan skulder på 2,7 miljarder. Någonstans måste det bli stopp på koloniseringen av norra Sverige, säger han och fortsätter. Det är inte så att vi inte är positiva till gruvor. Men det måste bli en ändring på fördelningspolitiken i Sverige, det håller inte att staten kammar in miljarder medan vi inte får en krona tillbaka.
Analysen kommunen har gjort är helt korrekt. Ytterligare en gruva i Kiruna leder inte till påvisbara vinster för lokalsamhället. Det är redan brist på arbetskraft i alla sektorer, få flyttar in och företagen löser det med att flyga in personal. Det beräknas att Kiruna förlorar ungefär 100 miljoner kronor per år i skatteintäkter på grund av så kallad ”fly-in fly-out”.
Regeringen anser i den här frågan att riksintresset för mineralutvinningen går före kommuninvånarnas i Kiruna. Detta med motiveringen att grafiten är viktig för den europeiska batteriindustrin, för att frigöra oss från beroende av kinesiska batteriproducenter och för att de mineral vi har i Sverige är avgörande för den gröna omställningen. Det nationella intresset prioriteras framför lokalsamhällets.
I den här frågan skriver jag. För när regeringen ställdes inför Northvolts kris, en av få batteriproducenter i Europa, så var det helt plötsligt inte en nationell angelägenhet utan då tyckte Ebba Busch att det var en europeisk angelägenhet, inte en fråga för den svenska regeringen att hantera.
Jag får det inte att gå ihop. Vi behöver utvinning av grafit i Vittangi, en batterianodsfabrik i Luleå. Men vad ska vi med det till om det inte finns några batteriproducenter? I det första fallet är det en nationell angelägenhet, i det andra fallet är det inte ens ett svenskt problem.
Det som kanske svider mest är att regeringen prioriterar ett utländskt ägt gruvföretags intressen framför sina egna medborgares. Och att det dessutom återigen bekräftar bilden av att norrbottningarnas åsikter och beslut inte räknas för något.
Historikern, författaren, journalisten Lennart Lundmark från Arvidsjaur skrev 1971 boken Koloni i norr. Om 650 års utsugning av Norrbotten. Förutom att vi kan lägga ytterligare 50 år av utsugning till tidsperioden så skrev han följande:
"I Norrbotten måste människorna själva ta upp kampen mot regeringspolitiken. Det gäller att själv ta kontrollen över regionens resurser. Det arbetande folket i ett län med så stor del av den svenska produktionen behöver inte sakna påtryckningsmedel."
Upp till kamp säger jag.