Det är egentligen ganska absurt när man studerar sin samtid med den historiska kunskapen i bakhuvudet. Under 2015 sökte 160 000 människor asyl från krig och konflikt i Sverige. Under andra världskriget tog vi emot 200 000. När Lapplandskriget bröt ut mellan Finland och Nazityskland i september 1944 tvingades mer än 100 000 invånare på flykt. Av dessa passerade 56 000 gränsen in i Norrbotten, de spriddes ut i hela norra Sverige, merparten blev kvar i Norrbotten och Västerbotten men en del hamnade i Västernorrland.
Den 7 september hade den finska regeringen, på morgonen, skickat ett telegram till den svenska regeringen och bett om möjligheten att evakuera 100 000 medborgare från norra Finland. Bakgrunden var vapenstilleståndet med Sovjetunionen som krävde att Finland drev ut de tyska trupperna ur landet.
Under press från Sovjetunionen, som planerade en storoffensiv på Nordkalotten, tvingades den finska armén till skarpa strider mot sina tidigare vapenbröder. Sovjetunionen ville inte att de tyska trupperna i finska Lappland skulle förstärka förbanden vid Ishavskusten. De ställde Finland inför ett ultimatum om en förnyad invasion. Förödelsen av finska Lappland var enorm, en tredjedel av bebyggelsen förstördes, broar och vägar sprängdes och vissa samhällen, som Rovaniemi totalförstördes.
1939 hade finska Lappland en befolkning på omkring 140 000, av dessa kom ungefär 103 000 att evakueras tillsammans med 51 000 kreatur, kor, hästar, får och andra djur.
Vid ett-tiden samma dag, 7 september, skickade den svenska regeringen beskedet att vårt land var berett att emot 100 000 flyktingar. Efter bara några timmars betänketid. Två dagar senare fick I19, Norrbottens regemente, order om att förbereda för mottagandet av dessa flyktingar, som då redan börjat komma över gränsen. Det gällde transporter, tolkning, hälsoundersökning, sjukvård, utspisning och inkvartering.
Den 23 september hade redan 23 400 finländare med 11 500 kreatur passerat gränsen.
Bara i Piteå stad och byarna runt omkring tog man emot omkring 4 000 finska flyktingar efter att de anlänt med järnväg till Sikfors och Böle. Piteå museum skildrade detta i en digital utställning med namnet Flykt! De flesta som anlände var kvinnor, barn och äldre män. Med bussar och lastbilar fördes de från olika uppsamlingsplatser. Vid mottagandet fanns Röda korset, lottor, tolkar, polis och civila volontärer som hjälpte till att utspisa de finska flyktingarna.
De inhystes i bönhus, baracker och skolor. Kreaturen, hästar, kor och annan tamboskap togs om hand om bönderna. Sommaren 1945 återvände merparten av de finska evakuerade, många till ruiner, andra till försåtsminerade hus.
Varför skriver jag det här? För att Sverige, som en världens rikaste stater, naturligtvis har ett ansvar. Vi väljer vad vi, som samhälle, har råd med. Jag säger inte att vi ska säga ja till 100 000 flyktingar för att förekomma kritik.
Men det är ju ändå ganska absurt, med tanke på att det finns 120 miljoner på flykt i världen idag, att Sveriges regering slår sig för bröstet att Sverige är ett land som människor väljer att lämna.
Skulle vi ha sagt nej till Finland 1944? Har vi råd med medmänsklighet 2024?