Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att få regeringens energipolitik att gå ihop. Tidölaget lovade att ny kärnkraft skulle börja byggas inom de första hundra dagarna om de fick regeringsmakten, tiden går och ännu har inga reaktorer börjat byggas. Bedömningarna från statliga Vattenfall är en byggstart 2028 och en total byggtid på tio år, det är alltså åtminstone 15 år bort innan vi ser ett nytt kärnkraftverk i drift.
Om löften om kärnkraft hade genererat energi så hade vi löst den energikris vi befinner oss i men tyvärr går det inte att koppla varken Ebba Busch, Romina Pourmokhtari, Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson eller någon annan ur Tidölaget till elnätet. Samtidigt har de lagt en död hand över vindkraftsutbyggnaden, i november sade de på ett bräde nej till 13 havsbaserade vindkraftparker, långt ute till havs utom synhåll från land.
Från branschorganisationen Svensk vindenergi möttes det med stor förvåning, Lina Kinning kommenterade det såhär:
– Det här är extremt förvånande. Det är väldigt mycket elproduktion som regeringen säger nej till.
Detta trots att industrin konstaterat att vindkraft är mer aktuellt än kärnkraft för deras del, för det är energi som snabbt kan börja levereras ut på marknaden, bara inom några år från att tillstånd getts kan ny kraftverk vara på plats. Industrin och näringslivet i stort vet att kärnkraften ligger för långt fram i tiden för att påverka det läge vi befinner oss i nu.
Inte nog med det, regeringen pressade också igenom ett nytt system för elöverföring, kallat "flödesbaserad marknadskoppling", en modell som de redan på förhand visste skulle leda till högre elpriser i Sverige. Det är det som bland annat lett till skyhöga priser i Skåne, en dusch på tio minuter kostade i december 23,57 kr medan motsvarande i Luleå kostade 0,35 kr.
Som om inte det var tillräckligt har de dessutom aviserat en ny höjning av elskatten under kommande år, för andra året i rad. Detta trots att högerpartierna lovade att sänka den när de gick till val. Det där med att hålla vallöften verkar inte vara något för Tidölaget.
Trots deras havererade energipolitik öppnar de alltså nu upp för att riva upp förbudet mot uranbrytning och dessutom ta ifrån kommunerna deras rätt att säga nej till urangruvor. Idag har kommuner, ytterst sett kommunens invånare, nära nog inget att säga till om gruvors vara eller inte vara. Man kan demonstrera, skriva debattartiklar, kommunfullmäktige kan säga nej, lämna yttranden och så vidare men beslutet och makten att faktiskt freda ett område från en gruva har aldrig funnits närmast de som drabbas.
Förutom när det har kommit till uranbrytning. Och det är av det enkla skälet av brytningen leder till att radioaktiva gaser och damm frigörs. Radioaktiva sönderfallsprodukter blir också kvar i gruvavfallet och riskerar att läcka ut till bland annat grundvattnet. Riskerna och konsekvenserna är omfattande, därför fick kommunerna vetorätt.
Den makten vill de ta bort. Men vetorätten mot vindkraft får kommunerna behålla. Inte osökt går tankarna till Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna. Likt riddaren i romanen så kämpar regeringen mot vindkraftverken och andra inbillade fiender samtidigt som de undergräver den kommunala demokratin och riskerar vår livsmiljö.
Allt detta gör de för en kärnkraft som i bästa fall ligger 15-20 år i framtiden. Får man önska sig ett nyval?