När skolan inte är den trygga plats den ska vara

I en rad artiklar har PT berättat om att föräldrar i Arjeplog upplever en tystnadskultur om våld och kränkningar i skolan. Det är en dyster läsning.

Föräldrar och elever på Silverskolan har rätt till en trygg skolmiljö där mobbning och kränkningar omhändertas. Under en treårsperiod rapporteras inga kränkningar trots att föräldrarna vittnar om mobbning, våld och kränkande jargong. En möjlighet finns nu för kommunledningen att agera. (Arkivbild)

Föräldrar och elever på Silverskolan har rätt till en trygg skolmiljö där mobbning och kränkningar omhändertas. Under en treårsperiod rapporteras inga kränkningar trots att föräldrarna vittnar om mobbning, våld och kränkande jargong. En möjlighet finns nu för kommunledningen att agera. (Arkivbild)

Foto: Jennifer Sjödin

Ledarkrönika2024-12-06 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag har bara berättat det jag skriver om nu för min sambo tidigare. Jag var själv mobbad under högstadiet. För min del drabbades jag aldrig av våldshandlingar men det förekom på skolan det också. Det var verbala kränkningar jag utsattes för, som tur var hade jag ändå några kompisar, om jag hade varit ensam så vet jag faktiskt inte hur det hade gått. Det är mycket möjligt att jag hade blivit det som man idag kallar för hemmasittare.

På Råneskolan var det vardag för mig att bli kallad bög, hora, fet eller annat valfritt nedsättande ord som jag inte behöver upprepa här. Det fanns morgnar när jag absolut inte ville gå till skolan. Det fanns nätter när jag inte kunde sova för att jag tänkte på något som hade hänt under dagen eller på grund av en oro för vad morgondagen skulle föra med sig.

Många av de som utsatte mig för detta lär säkert inte ha något minne av det och om de minns det så lär det säkert avfärda det som en jargong som alla hade eller "att det var bara på skämt". Det brukar vara så med mobbare. De kommer ofta undan med sitt agerande för att vuxna inte vill eller vågar ta tag i det. Jag bär fortfarande ärren efter det.

Jag berättade aldrig för mina föräldrar. Jag berättade inte för min syster. Jag bar på det själv. När PT kontaktar organisationen Friends, som arbetar för att stoppa mobbning och andra kränkningar i skolan, om att skolan i Arjeplog valt att lägga beslutet om att gå vidare med att utreda våld eller kränkningar på den utsatta eleven så säger de såhär:

– Vår erfarenhet är att barn inte vill berätta för vuxna överhuvudtaget. Man tänker att de vuxna inte kommer att göra något och att problemen bara blir värre om jag berättar. Då är det såklart att barnet säger: "Nej, gå inte vidare med detta. Det var inte så farligt."

De tycker det är märkligt eftersom barn som kontaktar dem alltid får frågan om de berättat om mobbningen eller kränkningen för någon vuxen och svaret är nästan alltid nej. Man är rädd att problemen bara blir värre då. Precis som det var för mig.

Jag är själv förälder och när jag lämnar mina barn på förskola eller skola, de jag älskar allra mest, som betyder mer än något annat i mitt liv, så måste jag kunna vara säker på att de vuxna på skolan gör sitt yttersta för stoppa mobbning och kränkningar. Inte att de försöker sopa det under mattan.

En förälder vittnar om att deras barn fick sitt huvud dunkat i marken av ett annat barn. Skolan informerade aldrig om att det hänt utan hen fick reda på det två dagar senare av en annan förälder. En annan förälder berättar deras son blivit sparkad och slagen på skolgården, att hen fått informationen av, återigen, en annan förälder och att personal sett allt. Men vid kontakt med mentorn fick de besked om att det fallit mellan stolarna.

Barn- och elevombudet, en avdelning på Skolinspektionen, leds av Mårten Petersson. Han anser att det "inte är rimligt att en skola inte skulle haft en enda upplevd kränkning under tre år." Han är också tydlig med att inte anmäla kränkande behandling strider mot skollagen och att det är huvudmannen, i Arjeplog kommunstyrelsen, som har det formella ansvaret även om det är delegerat till tjänstepersoner.

I det läge som uppstått, där föräldrar uttrycker stor misstro mot skolan, är det läge för den politiska majoriteten att kliva in. Det är ju trots allt de som är ytterst ansvariga.