Det här blir min sista schemalagda krönika. Jag har fått chansen att lägga ut texten om sånt som legat mig varmt om hjärtat eller gjort mig förbannad och tänkte avsluta med några ”sanningar” och insikter om strukturer och uppdrag.
Som kommunalråd är man inte chef för en kommunorganisation. Man ska hålla fingrarna ur syltburken. Medborgare tar kontakt ibland för att vittna om missförhållanden och de ska man bära vidare, men den man ger informationen till måste också få förtroende att använda sin yrkeskunskap på bästa sätt. När medborgaren anser sig ha rätt i en konflikt tillhör det uppdraget att väga det mot alla andra, de som också har rättigheter men kanske inte orken att strida, idag eller i morgon. Informerad behöver man alltid vara, och ibland kliva i vägen när det blåser för hårt – för det slutgiltiga ansvaret kan man inte slå bort. Det är en fin linje att balansera på.
Ett kommunalråd ska vara borta från kontoret så mycket som möjligt. Det är på plats hos andra beslutsfattare som man kan påverka förutsättningarna för den egna kommunen. I planer och program måste man leta efter de skrivningar som påverkar oss och komma med förslag på förändringar som andra kan köpa. Att vara företrädare för de glesbefolkade kommunerna förpliktigar. Vi behöver kunna visa hur lagar, förordningar och policys påverkar oss och hur galet det kan bli emellanåt när referenserna för de som skriver ihop dokumenten finns runt slussen i Stockholm – där förövrigt de allra flesta journalisterna också verkar. Medierna är också en del av samhället även om man anser sig stå utanför och granska det man ser på insidan och nästan undantagslöst med en dramaturgi som andas David mot Goliat. När Goliat emellanåt har rätt, eller tillför andra synvinklar skulle det vara uppfriskande om de också refererades i mer än en bisats (så att man kan hävda att man visst speglat alla sidor). Den som alltid får stå vid skampålen väljer tillslut andra vägar att prata med folk. Det är i sak en förlust.
Man skapar riktig utveckling på flera plan om kraft och pengar skickas uppifrån och ut samtidigt som det finns kraft kvar att ta emot dem. När det regnar manna från himlen behöver det finnas skedar. Man kan inte leka ”godisregn” och låta de starkaste ta för sig. Jag kan ge några exempel: om kommunen skjutsar barn från byarna till och från skolan så missar den statliga posten en möjlighet när de lokalt behöver sy ihop tjänster som går att leva på. De kör sina bilar bakom skolskjutsen istället för att man syr ihop det hela tillsammans och tänjer lite på uppdragsgränserna.
När gamla och sjuka behöver vård som inte är av intensivvårdsslaget så är det bättre ju närmare hemmet vården ges. Tänk om vi då kunde producera den vården tillsammans – kommunen och regionen – i stället för i parallella spår, det skulle ge mer för samma pengar. (Att regionalisera läkartjänster så att det ingår en vecka på resa till en inlandskommun emellanåt skulle vara bättre än att köpa stafett-tjänster, men där vet jag att jag har fingrarna i nån annans syltburk och att det är en fråga mellan fack och arbetsgivare, så förlåt för den.)
Ibland kanske man skulle våga prova nya sätt, kanske kalla sparsamheten för innovation? Den som tillbringar all sin tid inom 50-skyltarna och bara ser sin egen närhet har sämre förutsättningar att tänka i helheter – oavsett var de skyltarna är placerade och oavsett om hen är kommunalråd, regionråd, minister, statssekreterare eller bevakar det som görs. Om alla funderade på sin egen del i helheten skulle vi kunna göra livet lite lättare. Verkligen.
Tack för att du har lyssnat. Trevlig sommar.