I södra Sverige drabbas man med jämna mellanrum av skyhöga elpriser. Det brukar höras i media. Sydsvenska handelskammaren är duktiga på att försvara sina intressen i media även om man mest sneglar norrut och utgjuter sig över orättvisan när vi i elområde SE1 och SE2 (det vill säga typ Norrland) har lägre priser. Själva försöker vi prata om vilka resurser som behövs här och tänker att elområdena ju kom till för att ”skapa bästa möjliga förutsättningar för handel inom EU:s inre marknad och därmed största möjliga samhällsnytta” – läs: så länge det finns en obalans mellan produktion och konsumtion av el så borde varje del av Sverige steppa upp och se till att utjämna den obalansen, det vill säga ”bygg mer produktion där elen behövs – och bygg konsumtion där det finns överskott”.
Jag får ta fram min gamla formelsamling ibland för att hänga med i el-ingenjörernas resonemang, det ska sägas, och jag kanske ändå inte begriper hela sammanhanget i produktionskedjan.
Det är nämligen inte bara antalet kilowatt, energin, som kan produceras på ett år som är grejen, utan snarare hur många kilowatt man kan pressa ut samtidigt, det vill säga effekten. Det spelar ingen roll om varenda sjö i min kommun är proppfull med vatten om det inte finns tillräckligt många och tillräckligt effektiva vattenkraftverk som kan producera el, och om vi inte har tillräckligt grova ledningar för att skicka elen i. När temperaturen sjunker utomhus och industrierna går på högvarv måste elen fram, bums, och det är främst det man bekymrar sig för, om jag fattat rätt.
Idag har vi i norra Sverige överskott på både energi och effekt. Riktigt stora överskott. Vi exporterar, just nu när jag skriver, mer el till Finland än vi importerar från Norge och SE2. Och det är här det blir klurigt, för det som levereras på en stor marknad prissätts också på den marknaden och nyckeln för prissättning heter tillgång och efterfrågan, det vill säga – det som många vill ha blir dyrt. I detta nu kostar elen i Finland över en krona per kilowatttimme, och då blir det också det priset som vi får betala, här.
De delar av Sverige som är ihopkopplade med kontinenten, som har högre efterfrågan än Finland och alltså högre priser, importerar de priserna, allt enligt principen ”den som betalar mest får kilowatterna” och då spelar det ingen roll vilket land strömmen kommer ifrån utan mer hur ledningarna går.
Så, hur smart var det då att skapa en gemensam elmarknad inom EU? Har det bara lett till att våra priser stigit? Vi har ju egen ström, så kan vi inte bara använda den och killa oss i naveln medan vi tittar ut över de andra som har ett problem att lösa? Nu är det ju en gång så att vi inte gick med i EU bara på grund av alla fördelar med att vara en del av en union. Vi skaffade oss också åtaganden. (I grunden är EU ett fredsprojekt – de länder man handlar med vill man inte kriga mot, men det glömmer vi för det mesta bort.) Vi hjälps åt, helt enkelt. Frågan är bara om det finns en bortre gräns för hjälpsamheten? Är det rimligt att svenska elkonsumenter, vanliga människor som kanske inte klarar av ett elpris som varierar hur mycket som helst, ska vara de som drabbas när priserna stiger på grund av att det saknas el i Tyskland?
Men. Är det raketforskning att man ändå behöver mer produktion i de områden där man ligger på minus? Det hjälper inte att kasta lystna blickar norrut, här intecknas både effekt och energi i snabb takt till nya industrier. Industri skapar tillväxt och tillväxt skapar välstånd, vad sydsvenska handelskammaren än tycker om saken och försöker få oss att ”förstå”.