I sitt jultal använde statsminister Ulf Kristersson upprepade gånger ett ord som har kommit att bli något av ett favorituttryck för hans del: ”Paradigmskifte.”
Det var inte första gången – och under det gångna året har det varierat en smula vad ett paradigmskifte egentligen innebär för någonting för regeringens del.
Från början hette det för det allra mesta att Tidö-avtalet skulle innebära ett ”paradigmskifte” i den svenska migrationspolitiken – ibland har signalen snarare varit att ”paradigmskiftet” redan pågår i största allmänhet, men nu var de reformer som Kristersson räknade upp enbart sådana som rör straffskärpningar och det kriminalpolitiska området.
Det är på sätt och vis signifikativt för den slasktratt som ordet ”paradigmskifte” med tiden har kommit att betyda för regeringen – de vet att de vill genomföra en stor förändring och bete sig som om de vore i färd med att verkställa ett stort, politiskt reformprojekt, men de är inte alltid helt säkra på vad det är för någonting.
Signifikativ är tyvärr också den aningslösa sammanblandningen av områdena kriminalpolitik och migrationspolitik, som Moderaterna sedan samarbetet med Sverigedemokraterna inleddes har övertagit från dem.
Sanningen är att de är två helt olika fält, som båda är och har varit i behov av kloka reformer – men att som Sverigedemokraterna och numera även regeringen gör vanemässigt koppla ihop kriminaliteten med migrationen är att missförstå båda två.
Det ignorerar både att migrationen har varit, är och måste fortsätta vara en central del i bygget av det moderna Sverige – och att kriminaliteten inte är någonting som har kommit hit utifrån; dess rötter finns i det svenska samhället, i dess misslyckanden och dess ojämlikhet.
Därför kommer varje strategi som inte adresserar de verkliga problemen att vara dömd att misslyckas från början – oavsett hur stora ord man tar till för att beskriva dem.
Det bortser också ifrån att det stora skiftet i den svenska migrationspolitiken genomfördes långt innan Ulf Kristersson var statsminister av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och att det är en förändring som de partierna i nuläget står fast vid.
Ja – börjar man skrapa på det så inser man ganska fort att ordet ”paradigmskifte” som regeringen är så förtjusta i klingar en smula tomt – och det kanske har att göra med att de från början har valt bort att fundera över vad ordet egentligen betyder.
Kristersson använder det som om det betyder ”stort steg och förändring” i största allmänhet – när det från början är en term som introducerades på 1950-talet för att beskriva genomgående förändringar i rådande vetenskaplig konsensus och stora kunskapssystem.
Ett sådant skifte sker sällan eller aldrig på kommando och uppifrån – det sker tvärtom genom att en rådande konsensus bryts ner av sina egna inre motsättningar, och ersätts av ett sökande efter ett nytt jämviktsläge för kunskapen.
Intellektuella hårklyverier? Möjligen – men kanske kan det bidra till att förklara att regeringen hittills har haft förtvivlat svårt att få alla sina drömmar och planer om stora reformer att lyfta från marken.
De står utanför och ovanför händelsernas utveckling och säger gång på gång att allt ska och måste bli annorlunda nu – men tar desto mindre hänsyn till vad som faktiskt händer i verkligheten och till den kunskap vi faktiskt har om hur man åstadkommer förändring i ett samhälle.
Och så länge det är så de beter sig, kommer ”paradigmskiftet” bara att vara fantasier och att önsketänka högt och rätt ut.