På en bild ser jag kroppen av Aya al-Talli som bara blev fem år. På den lilla t-shirten står det Angel, där under är det ett rosa hjärta. Blodet har börjat torka in i tyget. Jag har också en femåring hemma. En annan bild visar en mamma, Maha Elayan, som gråter och kramar om sin son Qasim som bara blev sju år. Han miste livet i en israelisk flygattack, en flygattack som riktades mot FN-skolan som familjen tagit sin flykt till. Jag har en åtta-åring hemma.
Eller pappan Said Abu Hmeisa som lägger ned sin dotter Sham, 16 månader, bredvid sin avlidne mamma. De dog i samma flygangrepp som Qasim, FN-skolan, en plats de trodde var trygg. Säker. Jag har ett barn som är 18 månader hemma.
Jag kan inte hålla mig för gråt när jag ser de här bilderna. Mitt hjärta går sönder för varje bild. Ändå tvingar jag mig att titta på bild efter bild. Barn efter barn. Familjer som slits sönder av israeliska bomber. Barn som är svårt sårade. En befolkning som medvetet drivs till hunger och svält.
Aftonbladet har nyligen satt igång en kampanj som de kallar Titta inte bort. Bilder från Gaza som sällan visas men som de gör nu och samtidigt startar de en insamling till förmån för Läkare utan gränser. Deras vädjan är just det; titta inte bort. Mer än 18 000 barn har mist livet i Gaza.
I Gaza befinner sig 95 procent av befolkningen i akut matkris eller värre, var sjätte riskerar att inom kort svälta ihjäl. Inte minst barnen vars kroppar inte kan hantera näringsbristen. I en kommentar i DN understryks att bakom alla svältkatastrofer så ligger det alltid politik. I Gazas fall kan det inte bli tydligare, maten finns där, hundratals lastbilar väntar med mat, förnödenheter, läkemedel och annan nödvändig sjukvårdsutrustning. Hjälpen står där, bara några mil bort, men det hade lika gärna kunnat vara på månen. Israel blockerar all införsel.
Svälten blir ett vapen bland alla andra. Det är som att krigsbrott, brott mot mänskligheten, mänskliga rättigheter inte längre berör den israeliska regeringen eller krigsmakten. Medmänsklighet ersätts av avhumanisering, etnisk rensning och folkmord avskräcker inte. Moraliska gränser passeras. Den palestinska civilbefolkningen utsätts för något som vi inte sett sedan folkmordet i Rwanda 1994.
I Rwanda mördades under 100 dagar omkring en miljon människor och två miljoner drevs på flykt. FN och västvärlden kritiserades, med rätta, för att inte ha förhindrat massmorden. Det är en fläck för oss alla, en skam som vi måste bära med oss. Frågan är om vi återigen ska titta på när folkmord begås? Hur många till ska vi låta mördas innan vi agerar?
Ja, Israel lät släppa in 100 lastbilar med hjälp. Det innebär inte att situationen har löst sig. FN beräknar att det behövs omkring 500 lastbilar – dagligen – för att leverera mat till de över två miljoner människorna i Gaza.
Jag håller med katastrofläkaren Johan von Schreeb att vår utrikesminister borde skämmas. Hela regeringen borde skämmas. Även EU. Han kallar med rätta Gaza för vad det är just nu; ett dödsläger. Det enda som sker är fördömanden. Än så länge har inga sanktioner införts. Och den "översyn" av samarbetsavtalet mellan EU och Israel kommer inte stoppa dödandet.
Kalla mig för woke om ni vill, jag kallar det för medmänsklighet och anständighet. Folkmordet i Gaza måste stoppas med alla medel.