Häromkvällen gick en välkänd kvällstidnings-kolumnist till angrepp på epa-traktorer och ”fjäsket” för landsbygden och jag försökte verkligen låta bli att bli arg, men sambon har rätt när han kallar mig för ”hakatent”, jag har lätt för att bli arg när någon sparkar uppifrån. Först: Jag är långtifrån perfekt själv. Jag gör såklart också dumheter om jag inte tänker mig för, och där kan jag se en röd tråd. Man gör som man är van att göra. Jag brukar se det som att livet är som ett upplöjt potatisland. Den fåra man är född och uppvuxen i är svår att lämna. Det krävs ett eget arbete med många omtag om man ska klara att göra och tänka på andra sätt. Och så tänker jag om andra också. Om man aldrig betraktar sig själv lite utifrån, utan bara kör på, så skiner kulturerna och vanorna igenom. Och det blir så dumt.
Jag är född på 60-talet. Sverige var ganska enhetligt. Utbytet av människor mellan vårt land och andra hade fram till 50-talet mest bestått i att vi själva flyttade till Amerika. Efterkrigstiden innebar ett enormt uppsving för industrier och köpkraft och vi saknade arbetskraft (lite som nu faktiskt). Agenterna åkte ner på kontinenten och övertalade människor att komma hit och jobba. Vi gick i ungefär likadana skolor. Lärarnas löner stod att läsa i en tabell, möjligen med kallortstillägg om man bodde i ett hårdare klimat. Kvinnorna var till största delen hemma och tog hand om barnen (inte min mamma, jag är uppvuxen med dagmamma). Familjen hade möjligen en bil, och den körde mannen. De politiska församlingarna bestod till 98% av vita, medelålders män som bestämde om saker som de hade kännedom om och förstånd till, och det var inte frågor som jämställdhet som dominerade. Arbetskraft flyttade också från norr till söder, med benäget bistånd från staten, man skulle flytta de mänskliga resurserna dit industrins behov fanns. Högre utbildning var nånting man skaffade om ens föräldrar – läs Pappan – var akademiker. I norr startade det första universitetet samma år som jag föddes, i söder är de flera hundra år gamla.
På papperet är de flesta av oss överens om att den vita, medelålders, heterosexuelle mannen inte längre står modell för allt. Ändå ser vi att Pride jämförs med pedofili. Vi ser hur de som inte bott i landet i generationer ifrågasätts – om de inte kommer från engelsktalande länder förstås. Hemmet är fortfarande en av de farligaste platserna för en kvinna att befinna sig på, och ovanpå allt ser vi hur stadsbor fnyser åt oss andra! Den potatisfåra som de – nyinflyttade eller av tredje generationen - befinner sig i tycks ha höga kanter. Alla som väljer något annat ska ifrågasättas och uppfostras. Kör vi epa-traktor så är vi i vägen när stadsborna ska fram. Försöker vi visa hur klyftorna i landet ser ut så gnäller vi och de i städerna som faktiskt har ett bredare perspektiv – de fjäskar för oss.
Precis som de som gått före, som slogs för helt andra saker, så tar jag mig för pannan och undrar hur lång tid det ska ta innan alla känner att vi faktiskt kan få vara lite olika och att staden inte är det enda och bästa. Att jag valt att leva mitt liv på den plats jag gjort är nämligen något som provocerar många. Handlar det om en förstockad generation som måste dö ut innan saker faktiskt förändras eller fostrar vi nya tomburkar hela tiden? Vissa dagar känns samtiden nedslående.