I somras gjorde min tjej slut. Jag tappade bort mig helt. Visst, jag har inte blivit lämnad så många gånger, det har jag varit noga med. Tyvärr inser jag det först nu att det inte bara var det. Jag har också varit otroligt bra på att inte vara sårbar. Helt makalöst bra faktiskt. Som om det ens skulle vara något att skryta med.
Hur som helst så har jag aldrig tidigare haft egna fantasier om barn och bröllop. Aldrig tidigare trott att jag skulle tänka ”för resten av mitt liv” om någon. Jag har vid tillfällen plikttroget, för att det förväntats av mig, fantiserat lite tillsammans med någon men de tillfällena är lätträknade. Men med henne vågade jag.
Nu var jag plötsligt här. Obeskrivligt ledsen. Och jag som alltid är glad. Det är min favoritgren och dessutom med lätthet. Det har aldrig känts falskt eller forcerat. Har bara turen att vara just glad. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville bara att smärtan och sorgen skulle släppa taget, så jag började skriva. Det var paniken som tog över och jag började dela med mig av mig själv på sociala medier.
Jag vet vad du tänker nu. ”Varför måste man dela något sånt på sociala medier?” Varför inte, jag tänkte att det här skulle ge mig en skjuts ur helvetet. Jag ville snabba på processen. Korkat, jag vet, men i obehaget av smärtan kände jag att jag testar vad som helst. Jag hade redan bett kompisar sparka mig i ansiktet men de avböjde.
”Men vad ska ”likes” på facebook och instagram göra för dig?”, tänker du nog. Du kanske känner att du absolut måste förminska min sorg, men då ska jag förklara för dig, jag har alltid känt som du inför sorg. Det är äckligt och motbjudande framförallt när du precis loggade in bara för att kolla lite bullbak och någon som har tränat duktigt eftersom du inte orkar själv.
”Handlar det om bekräftelse?”, undrar du. Absolut, jag har den typen av problematik. Skulle vilja sträcka mig så långt som att kalla det sjukligt bekräftelsebehov. Varför skulle jag annars vara programledare i TV och tidigare slagits med en annan karl i en bur iklädd endast kalsonger? Allt jag gör handlar om det. Och visst fick jag en hel del bekräftelse men jag fick också så mycket mer.
Eftersom jag jobbat med serien PK-mannen för Utbildningsradion kände jag att jag inte hade något val. Med den har jag också farit land och rike runt och pratat om mansnormen. Det är som att jag skrivit under på att jag måste leva upp till det jag har predikat. Förutom den positiva responsen i kommentarsfälten, mest från kvinnor, så kom det också meddelanden. De var dock från män. Hjärtskärande historier om separationer, misslyckanden och barndöd.
På stan och caféer möttes jag ofta med en stilla nick, men jag fick även många spontana kramar från vilt främmande män. Många män kom fram och berättade om sin sorg. Mitt i gatan. Också vänner och bekanta som aldrig tidigare tillkännagett sin smärta. Det blev tydligt för mig hur stort behovet är. Hur svältfödda vi män är på att tillåtas vara sårbara. Trots att jag har tillräckligt många nära relationer, skulle jag ändå inte be om stöd just i sorg. Med att vara såhär öppen behövde jag inte det. Då fanns dem där. Männen. Främlingar , bekanta och nära.
Allt det här var till stor hjälp för mig. Ofantligt mycket större än jag kunde föreställa mig. Det gav framförallt min sorg någon slags mening. Jag vill aldrig mer undvika sårbarhet. Framförallt eftersom hade jag inte vågat vara sårbar, då hade jag inte heller haft möjligheten att bli förälskad i henne.