Det ljusnar vid horisonten säger statsministern. Sverige är med i Nato och kampen mot inflationen är vunnen. Nu ska det bara bli bättre. Jag tänker att det beror nog på vilken horisont man tar sikte på, för där skiljer vi oss åt, han och jag. Mina värderingar kommer från släktleden före mig. Farmor som bytte mellan några olika klänningar, tvättade dem i badkaret och nötte vidare. Hon fick folkpension, skulle nog idag beskrivas som fattigpensionär men när hon dog hittade vi kontanter mellan lakanen i linneskåpet. Hennes vanor var inte så dyra även om hon köpte leverpastej och grädde till katten.
Pappa fick uppleva hur Sverige förändrades och hur han kunde hänga med trots bara sex år i folkskola. Han var intresserad av samhället, av förändringen, reformerna och politiken. Han pratade om de grå barnen, de han såg på väg till skolan, gående på rad från skolhemmet. Han såg fattigdomen och eländet även om han inte upplevde samma som de. Pappa såg också Kriget. Han låg i beredskap på den svenska sidan och till Arjeplog flydde människor över fjället, fick mat i de gårdar de passerade och kom ner till sjukstugan där de fick hjälp. Pappa ivrade för ett inträde i EU. ”Det är ett fredsprojekt, Britta” sa han, ”man krigar inte med de man handlar med”.
Inflation betyder att priserna stiger. Att priser stiger beror på att efterfrågan är större än utbudet. Under pandemin steg priserna på virke när folk som var hemma började snickra på sina hus. När ryssarna gick in i Ukraina steg oljepriset och priset på jordbruksprodukter. När Brasilien drabbats av torka blir kaffet dyrare. När inflationen börjar sjunka betyder det inte att priserna sjunker. De nivåer vi har de har vi och om lönerna inte har stigit i samma fart så blir det mindre pengar kvar i slutet på månaden. När det ljusnar vid horisonten har vi mindre pengar att röra oss med.
En regering väljer vad man vill satsa på ur det reformutrymme som finns i statens budget. Enkelt uttryckt kan man försöka att få fart på landet nerifrån och upp eller uppifrån och ner. Människor med mer pengar i plånboken tenderar att handla mer, men det är skillnad på de som från början hade rätt så mycket, de som lägger en del av ökningen på sitt sparkonto, och de som har det svårare och handlar bättre mat och nya vinterskor för alltihop. De pengar som regeringen skickar ut i samhället kan alltså skapa mer fart i ekonomin och mer jobb, eller stanna på banken och bli där.
Vår tillväxt (och det är sannerligen ett begrepp som vi kan prata mer om, är all tillväxt alltid bra?) är låg. Vår arbetslöshet – om man bortser från Norr- och Västerbotten – är hög. Vi slår rekord i konkurser och skulder hos kronofogden. Då väljer regeringen skattelindringar på sisådär 4000 kr i månaden till de som tjänar mycket medan de som tjänar lite får en tiondel. ”Trickle-down economics” betyder att man tror på att om man gödslar med stålar uppifrån så kommer pengarna att rinna neråt genom hela systemet tills de når de mindre bemedlade. Om det är fart man vill ha så finns det andra sätt.
Man hade kunnat välja att investera i infrastrukturen, i utbildning, omställning, arbetsmarknadspolitik och hyresbostäder. Och regionalpolitik. Om man hade velat. Men då hade såna som jag, som har en bra inkomst, inte fått lika mycket i plånboken förstås. Just jag tillhör inte regeringens väljarbas. Men många andra med bra löner gör det. Och det kan ju en del tycka är det viktigaste, när det ljusnar.