Att betrakta Liberalerna är som att se en tågkrasch i slowmotion. Alla ser vad som är på väg att hända, partimedlemmarna vet det, partitoppen vet det, alla utomstående vet det också. Väljarna vet det. Samtidigt är kraschen omöjlig att förhindra. Spåren är lagda och tåget går, även fast det är många mil kvar till det oundvikliga stoppet är det ingen som är förmögen att slå till nödbromsen.

Kanske en haltande metafor men trots att det är ett drygt år kvar till valet så är partiet oförmöget att ändra riktning. De har surrat sig vid masten när det gäller Tidösamarbetet och med den nya partiledaren syns ingen riktningsförändring. Snarare tvärtom. För precis som Romina Pourmokhtari var Simona Mohamsson djupt kritisk till allt samarbete med Sverigedemokraterna, med klivet in i partiledarrollen så har de åsikterna snabbt städats undan. Precis som Pourmokhtari gjorde när statsrådslönen hägrade.

Överhuvudtaget verkar det vara svårt att vara liberal. Det är nästan en kvalifikation för partitopparna i Liberalerna att sakna moralisk ryggrad. För både avgående partiledaren Johan Pehrson och Romina Pourmokhtari har visat en mästerlig förmåga att vända kappan efter vinden. Eller som Johan Pehrson uttryckte det efter förra valet när han möjliggjorde Tidösamarbetet:

– Mitt parti består av mycket kloka människor som förstår att när man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet, och sen säger man en sak också efter valet.

Då klarade de sig kvar i riksdagen tack vare stödröster från andra borgerliga partier, främst Moderaterna. Nu är opinionen mer pressad, inte minst för Moderaterna. Svenskarna vill se ett regeringsskifte efter nästa val, hur ett parti som inte förmår att vinna högsta förtroende i en enda sakfråga när väljarna tillfrågas ska lyckas rädda riksdagsplatserna är för mig obegripligt.

Strategin att förlita sig på stödröster från andra partier håller inte. Inte när Moderaterna rasar i förtroende.

Valet att föra fram en person som Simona Mohamsson som partiledare är ett tecken på hur djup krisen är för partiet. Ministrarna Lotta Edholm och Romina Pourmokhtari har tackat nej. Favoriten bland många, Erik Ullenhag, valde att tacka nej, han ville hellre fortsätta som generalkonsul i New York.

Ingen av partiets mest erfarna och framträdande företrädare klev fram. Ingen av dem, som fått sina karriärer tack vare det parti som gett dem förtroendet, kände ett tillräckligt stort ansvar för att axla rollen i den mycket svåra situation som Liberalerna befinner sig i. De har gjort bedömningen att det inte är värt det.

Istället har valberedningen fått skrapa djupt ned i de glesa partileden för att hitta en person vars tidigare politiska erfarenhet begränsas till att ha varit ungdomsförbundets vice ordförande, socialnämndens ordförande och kommunfullmäktigeledamot under några år. Hon har visserligen suttit i partistyrelsen sedan 2021 men hennes tyngsta uppdrag, partisekreterare, har hon bara haft sedan i april i år.

Hur hon med den bakgrunden ska förmå att leda ett parti i kris, vända utvecklingen i opinionen och hålla partiet kvar i riksdagen är i princip en omöjlig uppgift. Samtidigt ska hon lösa regeringsfrågan, kan de regera tillsammans med SD utan att spränga partiet?

SVT:s politiska kommentator Elisabeth Marmorstein kallar det för ett kamikazeuppdrag. Handlar det om desperation? Absolut.