Jag vill ha visioner, inte tjafs

Britta Flinkfeldt skriver om att hon inte vill se program där hon måste ta fram skämskudden

Jag vill inte höra mer tjafs

Jag vill inte höra mer tjafs

Foto: Pontus Lundahl/TT

Ledarkrönika2023-05-13 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag vägrar att tro att en femtedel av Sveriges befolkning är rasister. Istället tror jag att en stor andel av vår befolkning är besvikna, känner sig osedda och vill att samhällskontraktet ska bli som det en gång var. Jag tror också att det där med ”som det var en gång” kan vara nog så rosarött i våra minnen – allt var inte bättre förr. Vi vill minnas det goda, inte att barnadödligheten var högre, inte att klyftorna i samhället faktiskt var större, inte att kvinnorna ännu mer sällan hade nåt alternativ när mannen blev våldsam. Vi vill minnas hur vi byggde landet, hur de tidiga Älvsbyhusen gav fler ett egna-hem, att elen var så billig att vi slutade utrusta husen med rördragning för värmen. Och så vill vi minnas att det var ordning och reda i skolan.

Samtidigt så är det så att om man röstar på partier med en lite grumlig bakgrund, som pratar om kultur som nånting som ska upprätthålla nationalstaten och inte i sig vara fri, som helst inte vill att den som på minsta sätt avviker från normen - en norm som man själv vill bestämma - ska få synas eller verka och som har företrädare som på olika sätt gör bort sig i offentligheten – som han som stod i fullmäktige i sin hemkommun och lite överlägset ifrågasatte vad kvinnan faktiskt gjort om mannen nu ägnade sig åt att misshandla henne – om man gör det så får man också en hel del rasism på köpet. De enkla lösningar som man lovar i en valrörelse behöver synas i sömmarna, för det är ingenting som är gratis. 

Flera andra partier har gjort det till sin sak att på olika sätt klistra en varudeklaration på sina motståndare. I sak är det rätt. När ulven klär sig i fårakläder behöver det finnas någon där som rycker av fällen och visar vad som gömmer sig där under. Men när partiledarna hemfaller åt att kasta skit på varann i tevesända debatter så vill åtminstone jag ta fram skämskudden. Sanningen är att jag inte ens riktigt orkar se eländet längre. Jag önskar mig ett samtal där man på riktigt målar en vision om ett samhälle som håller ihop. Jag önskar mig att man får prata till punkt och berätta varför det är viktigt att eleverna får en utbildning, att det är de utan gymnasieexamen som är arbetslösa och att folkhälsan är bättre bland dem som klarar skolan. Jag önskar att man skulle lyckas förklara att det inte är vem som är ens föräldrar som ska ha betydelse för hur det ska gå för en och att samhället är till just för att jämna ut skillnaderna i uppväxtförhållanden. Jag vill att man ska förklara hur vi kan se en grön omställning och tuffa klimatmål som nånting som tar Sverige framåt och inte bakåt och jag vill att jämlikhet mellan människor ska råda – inte bara mellan man och kvinna, heterosexuell och inte, kristen eller något annat utan också mellan den som är född och bor i inland eller glesbygd och den som växer upp och bor i en stad.

Jag vet att fler än jag stänger av teven när det vankas partiledardebatter. Jag tycker det är synd, för det finns så mycket som skulle kunna sägas. Men så länge man är mer intresserad av invektiv än inspiration så ser jag ingen ljusning. Det finns bara en sorts vinnare i den här typen av forum – och det är inte demokratin. Sen får man kalla varann för rasister eller inte, det hjälper inte ett dugg om man vill att folk ska ändra åsikt om var de vill lägga sina röster. Rösterna är en protest mot rådande samhällsordning och mot det hjälper det inte ens att kalla protesterna för barnsliga.