I vetenskapsradion diskuteras ”fake news”, ett fenomen som har betydligt längre historisk bakgrund än Trump har som president, även om han satte ett ord på begreppet och vände det till sin fördel.
Påståenden som kommer från en vilja att förklara verkligheten på ett sätt som tilltalar den enskilde men som inte per definition verkligen är sant. Själv tilltalas jag av statistik därför att det handlar om att sätta fakta och upplevelser i ett sammanhang. Vilka unga är det som är arbetslösa? Jo, statistiken visar att den största andelen är de som inte klarat gymnasiet. Betyder det att man inte får ett jobb om man inte gått ut skolan? Nej, det kan gå bra ändå, berätta gärna om de fina exemplen, men det kommer att vara så kallad anekdotisk bevisföring, ungefär som alla som vet nån som vet nån som rökt hela livet men ändå blev 92 år men att det inte betyder att tobak är ofarligt i ett större urval.
Var kommer invandrarna från? Jo, innan flyktingkrisen 2015 visade statistiken att den största gruppen invandrare var svenskar som tidigare utvandrat, tätt följt av finländare. Betyder det att vi inte behöver prata om invandring och fundera på om vi gör ett bra jobb? Nej, naturligtvis inte, men vi kanske ska vara försiktiga med fördomar om invasioner från andra länder och hur farliga/brottsliga alla utomeuropeiska invandrare är.
Vilka är det som begår våldsbrott? Jo, statistiken visar att det också hör ihop med om man gått ut skolan, men också med vilket kön man har – gissa vilket? Är gängskjutningar det absolut värsta vi som samhälle har att slåss mot? Ja, om det är vad vi är mest rädda för så behöver samhället ta rädslan på allvar men statistiken säger att 94 procent av allt dödligt våld är självmord, så vi ska nog inte glömma den psykiska ohälsan heller.
”Covid-19, nej nån sån pandemi har jag minsann inte sett och det är min sanning” – där personen som säger det kräver att hen ska tas på samma allvar som hur det faktiskt gick för oss som land att hantera just covid.
Vi vet att vi är utsatta för påverkanskampanjer och att information används som vapen. ”Sluta sälja våra barn” – slagord från en demonstration, personliga erfarenheter och en svensk proteströrelse mot att barn omhändertas vänds till ett narrativ om oss som samhälle genom att en super-influencer använder sin plattform och sprider protesterna internationellt. Uppmaningar om hot om terrorattentat mot Sverige följer i spåren. Var det sant att vi sålde barn i det här landet? Njamensi. Skadas vi av narrativet? Ja.
Åsikter – som från början kan ha en viss sanningshalt, vara rena fördomar eller medveten förvrängning – får spridning. När det är frågan om negativa åsikter verkar vårt filter mot osanningar vara extra grovmaskigt. Eller när vi vill tro att nånting är sant, blir offer för romansbedrägerier, eller får ett erbjudande om en riktig bra affär och glömmer bort att när nånting låter för bra för att vara sant så är det förmodligen så också. Harmlöst? Nja, inte när människor far illa, och inte för oss som samhälle.
Narrativet att politiker bara ser till sin egen vinning eller vill jävlas är inte bra när vi vet att det visserligen förekommer men att den absoluta majoriteten politiker drivs av visioner om nånting bättre, vill vara med och rätta till eller ta ansvar för mer än specifika egenintressen. När den som har makten inte kan försvara sig på grund av att sekretess råder eller helt enkelt blir överkörd och inte orkar längre. Kommer vi verkligen uppåt och framåt då?