I rymden finns den internationella rymdstationen som snurrar runt jorden i varv efter varv. Dit Ă€r det 10 mil. Den amerikanska astronauten Scott Kelly tillbringade nĂ€rapĂ„ ett helt Ă„r i stationen och anvĂ€nde sin egen kropp som studieobjekt för att ta reda pĂ„ vad som hĂ€nder om man bor i tyngdlöshet. En gĂ„ng i veckan fick han ringa ett âprat-och-bildâ-samtal till sin familj - rimligt, kan man tycka, att kunna hĂ„lla kontakten med de dĂ€r hemma. Cirka 99% av Sveriges befolkning, snudd pĂ„ 100% av vĂ€rldens, har lĂ€ngre till Arjeplog Ă€n till rymden. Kanske Ă€r det dĂ€rför som man lagt ner mer resurser pĂ„ kommunikation till rymden Ă€n till oss? Vi kan inte förlita oss pĂ„ att stanna och kunna koppla upp oss till ett möte med bĂ„de bild och ljud om vi befinner oss pĂ„ nĂ„gon av inlandsvĂ€garna. Prova att köra lĂ€ngs riksvĂ€g 45 sĂ„ fĂ„r ni se. Men det Ă€r kanske förstĂ„eligt? Vi Ă€r ju inte sĂ„ mĂ„nga som drabbas.
Staten har ett ansvar för vĂ„r infrastruktur, om Ă€n inte för alla kostnader. Kommunerna hĂ„ller - med lite hjĂ€lp - igĂ„ng de smĂ„ flygplatserna och tar ett ekonomiskt ansvar för de mindre vĂ€garna. VĂ€rre Ă€r det med tĂ„gen, tĂ„g till norra Sverige Ă€r högst opĂ„litliga, underhĂ„llet Ă€r eftersatt bĂ„de för spĂ„r och kontaktledningar och de vagnar som gĂ„r till norra Sverige Ă€r mer Ă€n 30 Ă„r gamla, mĂ„nga gĂ„nger ostĂ€dade och snuskiga och de kommer inte att bytas ut förrĂ€n 2027. Eller 2028. Tror man. LKAB tappar 100 miljoner i intĂ€kter om dagen nĂ€r malmtĂ„gen spĂ„rar ur. Den kollektivtrafik som finns till och frĂ„n orterna i inlandet Ă€r inte fullbelagd. Bussarna gĂ„r sĂ€llan och Ă€r, som tĂ„gen, dyra - priserna har ökat mer Ă€n kostnaderna för bensin och diesel. I vĂ„r Ă€nde av landet, dĂ€r avstĂ„nden Ă€r lĂ„nga, blev för övrigt kollektivtrafik omodernt redan pĂ„ 60-talet â om man inte har all tid i vĂ€rlden nĂ€r man ska fĂ€rdas. Antalet turer per dag Ă€r fĂ„ och missar man sista bussen sĂ„ blir man kvar (nĂ„got som region Norrbotten sĂ€llan kommer ihĂ„g nĂ€r sjukhusbesök bokas för en inlandsbo). De stora vĂ€garna asfalteras om medan de mindre Ă€r fulla med potthĂ„l. Mottagningen för radiovĂ„gor, se ovan, varierar högst vĂ€sentligt och samspelar mer med marknaden Ă€n behoven. Det hĂ€r Ă€r orĂ€ttvisor som vi lever med, vi som bor hĂ€r. Men vi Ă€r ju inte sĂ„ mĂ„nga.
Samtidigt springer vi fortare och fortare. Tempot har förĂ€ndrats. Vi har valt att leva pĂ„ ett sĂ€tt som inte gagnar lĂ„ngsiktighet och jordens överlevnad, eller vĂ„rt vĂ€lbefinnande. Hur mĂ„nga vet att pĂ„ en tredjedel av jordens yta lever mĂ€nniskor i lokalt anknutna samhĂ€llen och att nĂ€stan all denna yta har en mycket bra ekologisk kvalitet? HĂ€r öppnas nya möjligheter, mĂ€nniskor vill hit bĂ„de för att man söker sig bort frĂ„n vĂ€rmen men ocksĂ„ för att det Ă€r spĂ€nnande och kanske lite skönt att vi inte Ă€r sĂ„ mĂ„nga. De flesta mĂ€nniskor bor i en miljö som Ă€r dĂ„lig, som inte har tagits omhand, dĂ€r Ă€gande och vinster i pengar har varit viktigare Ă€n biologisk mĂ„ngfald eller urminnes traditioner. Att springa fortare och fortare för att ha rĂ„d med grejer som vi inte behöver Ă€r ju egentligen inte klokt. NĂ€r man lever i och av miljön men inte genom rovdrift för egen vinning och inte i ett samhĂ€lle styrt av hierarkier som börjar med Gud Fader och slutar med den fattigaste och den som inte Ă€r vit - dĂ„ mĂ„r man bevisat bĂ€ttre. SĂ„ frĂ„gan Ă€r om det bara Ă€r orĂ€ttvisor som vi ser och anser oss drabbade av. Vi skulle ju ocksĂ„ kunna omvĂ€rdera Ă„tminstone en del av vad livet gĂ„r ut pĂ„. Ăven om vi inte kan ringa facetime-samtal mellan Arjeplog och Lycksele.