När de preliminära antagningsbeskeden till gymnasiet kommer undrar man så klart vad de egentligen betyder. Har ungarna kommit in på sina förstahandsval eller kommer hoppet att stå till slutbetygen och slår de i såna fall ut någon annan som trodde att den satt säkert? Har vi skapat det bästa av antagningssystem, med eleven i centrum, när elever söker både här och där? Och hur ska man egentligen veta vad man vill när man är 15-16? Är livet över om man väljer fel program, på fel ort?
Diskussionen om att kunna välja hör delvis ihop med frågan om privata, vinstdrivande skolor och möjligheten att – som Arjeplog en gång gjorde – skapa egna linjer med någon liten twist. Numera är antalet ungar färre och antalet linjer större medan antalet kommuner som öppnar sina dörrar för marknadsföringsteam närmar sig noll. Men frågan är större än så, det handlar inte bara om marknadskrafter. Är möjligheterna likvärdiga som det är idag – och har vi olika synsätt beroende på var vi bor?
Långt tillbaka i tiden, när jag gick gymnasiet, så pluggade man på en tvåårig eller treårig linje, och det fanns inte jättemånga att välja på. Det började dyka upp specialinriktningar som liksom de praktiska linjerna ibland valdes för att man hade blicken riktad mot en speciell ort eller en speciell stadsdel mer än att man valde själva inriktningen i sig, och det var kanske där spretigheten började.
Vi började dra oss åt olika håll, vi som gått 9 år i grundskola tillsammans, och jag vet att jag tyckte det var rätt skönt att inte behöva läsa lika mycket samhällskunskap och historia som de som gjorde andra val än jag fick. Just detta fick jag måhända, som senare politiskt intresserad, äta upp. Jag fick fixa min egen utbildning till den delen. Det gick också.
Jag valde den linje som hade flest vägar öppna. Några valde – om jag får lov att spekulera – med bristande insikter eller stöd. Jag vet de som fick höra att de ändå inte skulle ”bli något” och därför borde välja kortast möjliga linje, eller ingen alls, med motivet att det minsann gått bra för föräldrarna utan nån utbildning alls.
Det var naturligtvis inte bra, och då menar jag inte att det är lite finare att läsa det som är lite svårare utan helt enkelt att det borde vara så att man får gå den väg man har fallenhet för. Men hur vet man det?
Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag, man ska kompensera för skillnader i förutsättningar för den som kommer från ett arbetarhem kontra den som kommer från ett hem där föräldrarna har akademisk examen, bägge ska kunna känna att de väljer fritt och vågar ta ut svängarna efter sina förutsättningar.
Det är ett svårt uppdrag som vi misslyckas med hela tiden. Akademiska föräldrar fostrar barn som i större utsträckning läser på universitetet och vi vet att till och med yrken går i arv. Den som har föräldrar som är läkare blir i högre grad själv läkare. Jag är inte sett nån forskning på hur det ser ut bland åkare, eller rörmokare, men jag misstänker att mönstren är desamma.
Det går att välja nånting idag som både känns roligt och ger bra förutsättningar och så komplettera eller göra om senare. Våra ungar får inte tro att livet är slut med ett preliminärt antagningsbesked även om vi vet att den som inte klarar gymnasiet ligger risigt till. Som samhälle tycker jag ändå att vi har en del kvar att göra. Vi får inte till det där med att alla förtjänar samma chanser men att de inte alltid ser likadana ut eller kommer samtidigt. Även fast vi vet att det är bästa sättet att bygga både trygghet och styrka.