Jag har rest en del. Inte massor, som de som varit borta flera månader, levt sparsmakat och äventyrligt. Men jag har rest så pass mycket att jag skulle säga mig ha sett och upplevt en del. I samband med dessa resor gör jag som folk gör mest och uppdaterar i mina sociala medier.
När jag vid ytterst få tillfällen uppehållit mig i Sveriges nordligaste del har jag blivit överöst med “wow” och nyfikna frågor om detta avlägsna, exotiska landskap. Oj, nu är du långt bort! Vad gör du där? Varför är du där? Otaliga frågor poppar upp i mina privata meddelanden efter att jag laddat upp en bild från Arjeplog och ytterligare någon från en promenad på isen i Piteå. Inget speciellt, egentligen men en spark och en hel del snö kan ha skymtats. Temperaturer som får människor i södra Sverige att köpa dyra expeditionsjackor med prislappar uppemot en månadslön men som för den vana norrbon snarare innebär långkalsonger och allvädersstövlar.
Men hur förklarar man egentligen norra Sverige för människor som aldrig varit i närheten? Frågan är kanske dåligt formulerad från början men oavsett svaret så ställs den alldeles för sällan. Och alltför få tycks undra. Trots att många både lever i och formar den norrbottniska kulturen dagligdags är det alltför sällan det skrivs och pratas om den i nationell media. Kanske dras tankar till motorsport och snö, andra tänker på renar och, om man mot förmodan läst på, kanske biltestning. De allra flesta i Sverige svarar nog “jag vet inte.” Men att det inte är samma råder inget tvivel om.
Avsaknad av kulturdebatt i stora delar av Sverige banar väg för trötta stereotyper och gör avstånden i vårt land onödigt stora. Bara i höst har vi genom stortidningarnas nationella redaktioner fått följa med i turer kring huruvida huvudstaden är en värdig plats att vistas och bo på, läst om hur rädda vissa blir av att det plingar på dörren och att kvinnor tycker det är jobbigt att åldras. Vi får i nationell media alla turer kring vulvakonst som både retat upp och sedan vandaliserats. Om något sker i huvudstaden blir prislappen och åsikterna kring det en nationell angelägenhet och när samhällets bäst och sämst lottade redogörs för är det alltför sällan kopplat till geografi eller problem människor bortom Stockholmsbubblan upplever.
Diskussionen missar alltför ofta helt målet då representationsvurmare, de som klagar på att vissa grupper aldrig får en syl i vädret, sällan bor i Norrbotten. Eller i andra delar av landet dit tåget inte går eller dit posten nu kommer med tre dagars mellanrum istället för två. Endast när sommarpratarna presenteras lyfter några glesbygdsfans upp problematiken kring att de allra flesta bor och verkar söderöver. Sedan fortsätter allt som vanligt.
Luleå satsar på kulturen men i Piteå läggs danslinjen ner och det är inte så konstigt att gemene person i Älvsbyn snarare fokuserar på skolskjuts och arbetstillfällen. Och ännu längre in i landet är det kompetensförsörjning, kvaliteten på ungarnas skolgång och vägunderhåll helt avgörande frågor för att vardagen ska gå ihop. Inte livspussel och tråkiga middagar med vänner där man frågar sig om livet ska vara tråkigt eller inte. Utan grundläggande samhällsservice. Och vem lyssnar? Ganska få, tyvärr.
Och även om Norrbottniabanan färdigställs imorgon, det slår upp x antal nya myndigheter och vård- och samhällsservice når världsklass kommer människor i Piteå älvdal fortfarande skilja sig från den mängd som målas upp som majoritets Sverige. Men kanske skulle de i alla fall snackas om lite mer?
