När man ställer frågan så är det sällan dem själva de tänker på, utan någon annan. Det vi ser av en människa sällan är allt, på frågan: Hur är det? Svarar de flesta: Tack bra. Oavsett hur de mår.
Jag har kronisk smärtsjukdom som det finns väldigt lite lindring för, det gör att jag fått spendera en del tid på rehab och där blir det så tydligt att även den som har hög oförmåga, kan se tämligen frisk ut. En del klarar knappt sina vardagliga rutiner för att sköta sig själv men drömmer om att kunna komma tillbaka i arbete. Människor som står långt ifrån arbetsmarknaden av olika skäl, kan mycket riktigt ha gett upp, men det handlar ytterst sällan om lathet och ovilja att arbeta.
Jag är inte naiv, visst finns de människor som utnyttjar systemen, det är dock inte den stora majoriteten, det är dem som behöver systemen under en tid i sitt liv. Frågan vi behöver ställa oss är:Ska vi utforma systemen efter de stora flertal som brukar det som det är tänkt, och specifikt göra insatser mot dem som avsiktligt missbrukar det. Eller ska vi försämra hela systemet-för alla?
I bland blir jag lite förvånad över hur lätt många svalt budskapen som syftar till att skapa tillitsbrist för gemensamma lösningar, också av människor som allra bäst behöver dem. Att många inte genomskådar att syftet med att försämra gemensamma trygghetssystem är att de som har råd att betala för sig kommer börja köpa privata lösningar när kvalitén i det gemensamma försämras, då sänks också förtroendet för och viljan att betala för de gemensamma och kvar i de uppluckrade offentliga blir till slut bara dem som inte har råd med egna privata lösningar.
De med gott om resurser kommer alltid att kunna köpa sig bättre förutsättningar, men tillsammans kan vi se till att alla ska kunna få trygghet när livet förändras av sjukdom, av arbetslöshet, funktionsnedsättning och vid pension etc.
Den franska nationalekonomen, Tom Pitteky kom ganska nyligen ut med en bok som i många delar hyllar den jämlikhetsskapande politiken som minskade skillnaden i Sverige fram till 80-talet.
Sedan dess har mycket hänt, världen har förändrats, klyftorna har ökat - även i Sverige. Men det måste inte vara så. Vi kan förändra det.
Det har aldrig under min livstid känts så osäkert och instabilt i världsläget, klimathotet är verkligt, rapporterna om värmeböljan i Indien ger mig rysningar, det som sker bidrar till ökade spänningar och konflikter. Vi kommer att behöva ställa om, och det kommer att kosta, vi kommer behöva göra andra val och tänka om hur vi ska leva. Hur vi ska hantera omställningen är ett val. Jag vet vilken värld jag vill leva i. Därför vill jag bygga på gemensam trygghet, höjd a-kassa, bättre sjukförsäkring, en demokratisk kontroll av vård, skola och omsorgen. Det ska vara behoven som styr- inte vinstintressen, höjning för dem som har de lägsta inkomsterna så att de också klarar hastigt ökade kostnader och livsförändringar.
Jag utgår från mig själv, att de allra flesta kommer göra sitt bästa, anpassa sig och hjälpas åt.
Jag har också med åren lärt mig att när jag ger av min tillit- är väldigt få som sviker det förtroendet -den stora majoriteten ger tillbaka av vad de får. Det skulle ha blivit ett så mycket sämre liv om jag låtit de fåtal som stått för sveken fått styra.