Det är som vanligt vid den här typen av etableringar, Boliden lovar en massa arbetstillfällen, mellan 1 750-2 550 om man får tro bolaget. Oavsett vilken siffra som stämmer så är frågan om det kommer att gynna Älvsbyn och Norrbotten?
För antalet skapade arbetstillfällen säger inget om utträngningseffekterna etableringen kommer att ha på andra branscher och sektorer. Det säger heller inget om hur många som faktiskt kommer att skriva sig i Älvsbyn och betala skatt där. Från andra gruvkommuner kan vi hämta direkta erfarenheter. I Kiruna skapar gruvnäringen en konkurrenssituation, inte minst med offentlig verksamhet. De generellt högre lönerna inom industrin gör det svårt att rekrytera och behålla personal inom skola, vård och omsorg.
Ett annat exempel från just Kiruna är problemet med fly-in fly-out, inpendlare arbetskraft som leder till att kommunen går miste om mer än 100 miljoner kronor per år i skatteintäkter.
Från den styrande majoriteten i Älvsbyn så hörs ingen oro eller kritiska frågor. Kommunalrådet Johan Dahlqvist (M) uttrycker bara en stark optimism. I en intervju med PT efter ett samrådsmöte som Boliden anordnade så ställde han sig positiv till gruvan och beskrev att det var en stor möjlighet för kommunen:
"Jag tycker det låter jättebra. Förstå vilken otrolig möjlighet det skulle vara för kommunen att utvecklas med dessa arbetstillfällen."
Jag förstår honom på ett sätt. Varje kommunalråd idag måste mer eller mindre säga ja till alla arbetstillfällen som erbjuds, något annat vore tjänstefel. För de vet att i det Sverige som vi lever idag så kan man inte förvänta sig att regeringen och staten engagerar sig, en aktiv regionalpolitik har inte funnits sedan 1990-talet.
Idag får var och en klara sig bäst själva och kommunalskatten är det som ska bära skola, vård, omsorg och kultur i varje enskild kommun. Kommer ett företag och erbjuder tusentals arbetstillfällen på ett bräde så är det såklart svårt att säga nej till det. Vidare så skulle ett nej inte spela någon roll, för då blir man överkörd av regeringen. Det har Kiruna blivit, inte bara en, utan två gånger när det gäller detaljplanen för Talgas grafitgruva i Vittangi.
Så det som regeringens förre samordnare för samhällsomvandlingen i norr, Peter Larsson, beskriver i en debattartikel i DN funkar inte. Han tycker att nästa kommun som erbjuds en industrisatsning ska tacka nej. Kiruna försökte. Det gick inte.
Så förutom de uppenbara riskerna att skatteintäkterna uteblir, som i Pajala, som trots gruvan förlorar skatteintäkter, så kan man inte säga nej. Och man står dessutom med de direkta riskerna för miljö och natur.
Lavergruvan kommer att bli Sveriges största dagbrott. Det planerade gruvområdet kommer att ha fem dammar, den största 112 meter hög och tre kilometer bred. Avståndet från de norra dammarna ner till Piteälven och turistattraktionen Storforsen är endast åtta kilometer. Vid ett dammbrott skulle dricksvattnet för 37 000 Piteåbor förorenas.
Samebyn Semisjaur-Njarg förlorar 2 163 hektar av sin bästa vinterbetesmark. Ordföranden Anders Erling Fjällås beskriver det som en ödesfråga för deras renskötsel, det finns inte utrymme för dem någon annanstans.
Norrbotten är en råvarukoloni för den svenska staten, vi var det för 400 år sedan och vi är det fortfarande. Jag är förvånad över att vi fortsätter stå med mössan i hand för smulor.