Jag erkänner att jag, säkert åratal efter alla andra, har snöat in på Downton Abbey, serien som handlar om en sorts England i början av förra seklet (kan med fördel balanseras med den om barnmorskorna i East End så man inte får för sig att alla engelsmän hade sådär överdådigt bra förutsättningar). Jag har följt överklassens vedermödor för att se till att fortsätta vara just överklass. Maggie Smith (professor McGonagall i Harry Potter för er som hellre håller er till den sortens underhållning) gör en makalös tolkning av änkemodern som får gå och runt och sprida kommentarer om människor omkring sig med föreställningen att hon inte vet hur det är att ha fel, för det har hon aldrig haft.
Jag tror så klart inte att en tv-serie har förutsättningar att spegla en tidsålder rättvist. I den här serien är vardagen tillrättalagd, det riktigt eländiga har ingen plats även om en och annan av tjänarna råkar illa ut. Men det är en påminnelse om en tid som var och en chans att få klura lite på hur det kan komma sig att människor ända in i vår tid på riktigt tror att det är arvsanlagen som gör skillnad, inte vad man gör av de anlag man fått. Den där självklara överlägsenheten mot andra, när man vet hur det ska vara, känns lite i magen. Ungefär som när man bjuds på en finare tillställning och får klura lite på vilka bestick det är meningen att man ska börja med (de som ligger ytterst f ö). Agnarna skiljs från vetet och snorkigheten både hörs och syns genom rutan. Min mamma brukade säga att huvudsaken var att man visste vad som var rätt – då var det ok att i alla fall göra som man ville, men jag är inte säker på att alla skulle tycka som hon.
Jag har mött många sorters människor genom livet. Den handelshögskola jag gick på innebar studier i mycket mer än bara ekonomi, även om flertalet som gick där inte alls ansåg sig vara förmer än någon annan. Men de fanns där, de som baske mig inte visste hur man umgås med människor från andra samhällsklasser. I mina ögon var det de som gjorde bort sig, men jag tror inte att vi var överens om det. Unga pojkar som uttalade sig om ”arbetare” som en sorts människor som man absolut inte kunde betro med varken utmanande arbetsuppgifter eller annat ansvar. Vi häpnade, vi andra, men vi tog sällan diskussionen. Det kan jag ångra idag. Den mognare Britta skulle nog inte ha låtit såna tillfällen gå förbi utan ett ”hur menar du nu?”. Såna diskussioner kan nämligen vara mycket intressanta oavsett om man har ett bortskämt överklassbarn eller en förblindad, arg människa som gått vilse i sina ”varför” framför sig. Om frågan ställs flera gånger efter varann händer nämligen oftast en av två saker. Antingen börjar motparten inse att denne är ute på hal is och kan inte alls förklara hur hen menar att t ex olika härkomst har med saken att göra eller så blir hen helt enkelt förbannad och går därifrån (och då kom man ju inte så långt i sin ambition att dra saken till sin spets vilket är synd). Kanske uppfattas man då som rebellisk och som en tråkig upprorsmakare.
Såna finns det en och annan av i Downton Abbey. Och det märkliga är att jag får lite ont i magen av dem. Som om jag inte vill att de ska vara besvärliga när alla de andra försöker ha lite trevligt. Där har jag mitt arv, det som jag kämpar med att överkomma. Jag lyckas inte jämt, men jag tycker det är min plikt att försöka. Gott Nytt År, hörni – och kanske det nya året får bättre förutsättningar om vi ger oss attan på att vara besvärliga varsin gång extra, vem vet?