Jag satt ensam i soffan hemma och följde omröstningen på SVT Forum. Hade jag berättat för mitt yngre jag att det var så jag skulle spendera minuterna då Sverige valde sin första kvinnliga statsminister hade flickan i mig blivit arg. Fram med mousserande och konfetti, hade hon tyckt. Jag dricker ljummet kaffe och skäms över att jag inte är lyckligare, att jag inte står upp och applåderar.
Jag ser dock andra i mina sociala medier göra det. Jag vet vad representation betyder. Tjejer och kvinnor runt om i landet firar. Mina flöden fylls av inlägg om krossade glastak och nedplockade speglar.
Med "att krossa glastaket" menas att strukturer och begränsningar som tidigare funnits rivs. Det krossade glastaket är en bildlig beskrivning av att det numera är påvisat möjligt för en flicka att en dag bli statsminister i Sverige.
Spegeln däremot är allt ifrån bildlig. I riksdagen har det hängt en spegel, där tjejer kunnat se sig själva under orden “Sveriges första kvinnliga statsminister”. Detta som en påminnelse om att Sverige ännu inte haft en, men också som en uppmuntran till kvinnor att känna att de kan bli det. Nu togs spegeln ner, bokstavligen.
Jag känner en matt glädje över att vi, efter prick hundra år av kvinnlig rösträtt, äntligen fick en kvinna som statsminister. Samtidigt som jag önskar att glastaket krossats för länge sedan och att alla speglar var de än hänger skulle kunna visa en framtida statsminister. Men strukturer ändras inte i en hast. Det bildas en bitterljuv känsla i mitt bröst.
En bild på Magdalena Andersson är inte samma sak som en spegel, även om jag personligen identifierar mig hundra gånger mer med henne än med Ulf Kristersson eller Jimmie Åkesson, som ju är alternativen. Men oavsett kön, hudfärg, och bakgrund vill jag att människor i Sverige ska kunna se sig själva som potentiella framtida makthavare.
Representation spelar roll. Det skickar signaler till alla flickor i Sverige att riksdagen valde en kvinnlig statsminister. Det är därför vi poängterar det så kraftigt. Men det skaver i mig att det tagit så lång tid, och att det antagligen kommer ta lika länge till innan vi faktiskt har full representation på maktpositioner i samhället.
Första stegen är tagna men vi är inte klara. Vi ska fortsätta framåt. Den gamla ordningens splitter och skärvor krasar mot marken vi går på.