Sverige har tagit emot flest internationellt adopterade i förhållande till sin befolkning i hela västvärlden. Närmare 60 000 personer har som barn av olika skäl lämnat sina hemländer och i stället vuxit upp i svenska familjer. Kvar finns biologiska föräldrar och ibland syskon.
Adoptioner från andra länder till Sverige började på 1960-talet. I starten var skälen flera. Svenska missionärer ute i fält använde kristna värderingar för att lära upp lokalbefolkning om barns behov. Några kunde inte få biologiska barn. Andra adopterade utsatta barn av solidariska skäl. På 1970-talet var medkänslan med fattiga barn stark. Den första generationen adopterade närmar sig idag pensionsålder. Många hamnade hos trygga nya föräldrar med goda intentioner. Andra fastnar i svåra omständigheter med en ständig känsla av utanförskap. Forskning visar också att adopterade oftare mår dåligt jämfört med resten av befolkningen.
Flera instanser ansvarar för att processen ska gå rätt till. Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) är tydliga på sin webbsida. Adoptioner får endast genomföras om de är till barnets bästa och aldrig med ett vinstintresse. MFoF har i uppdrag att ge auktorisation för adoptionsverksamhet och utöva tillsyn över de svenska organisationernas arbete. Både i Sverige och i ursprungsländer. Socialtjänsten i varje kommun utreder också blivande adoptivföräldrars lämplighet. Sverige är sedan 1997 dessutom anslutet till Haagkonventionen med fokus på skydd av barn vid internationella adoptioner. Ett utåt sätt rättssäkert och heltäckande system där barns rättigheter alltid ska gå först.
Men flera granskningar i media visar på allvarliga brister. Lögner, falska papper och vittnesmål från biologiska mammor som fått sina barn bortrövade. Drabbade vuxna adopterade kallar det barnhandel. Adoptionscentrum markerar i en försvarsintervju med Aftonbladet att handel med barn är inte adoption utan en brottslig handling.
Utvecklad DNA-teknik gör det lättare för adopterade att leta efter sina rötter. Men besked om biologiska släktingar är inte alltid positivt. Man kan vara ett resultat av våldtäkt och incest. Det säger sig också självt att bebisar som överges på gatan sällan får hundraprocentiga svar i vuxen ålder. I länder utan fungerande folkbokföring är det i princip omöjligt att få reda på sanningen efter lång tid.
En statlig utredning föreslog nyligen ett stopp för internationella adoptioner till Sverige. Orsaken är oegentligheter och bristande samtycke. Det är rimligt och rätt. Med stöd kan framtida föräldralösa barn få nya familjer i sina ursprungsländer i stället för att flygas till andra sidan jorden. Samtidigt har 60 000 adopterade rätt att få veta så mycket som möjligt om sin bakgrund.
Statsminister Ulf Kristersson är själv adoptivpappa till tre döttrar, varav ett tvillingpar, från Kina. 2003-2005 var han ordförande för Adoptionscentrum. En av flera organisationer som haft statlig auktorisation att förmedla adoptioner. Det vilar ett stort ansvar på en väldigt tyst Kristersson. Särskilt som det visat sig att man redan på hans tid kände till uppgifter om sålda barn. Men han är inte ensam. Samtliga organisationer har haft ett antal ordförande genom åren. Även de måste ställas till svars. Här har regeringen en viktig uppgift. Ansvarig minister behöver agera mer kraftfullt.