Det har varit mycket diskussion om faktaresistens på senare tid. Och många verkar tro att det där med ”alternativa fakta” är någon tillfällig störning på kunskapssamhällets stora gemensamma kärlek till säkerställda sanningar. Det är inte så lätt att fakta är fakta.
Ta ett känsligt exempel som att personer med ickesvensk bakgrund är överrepresenterade i svenska fängelser. Så är det. Men denna fakta kan inte omedelbart kan översättas till att invandrare är mer brottsbenägna än svenskar. Eller att minskad invandring skulle leda till färre fångar från utlandet. Vi måste också bestämma vad vi egentligen menar med invandrare, hur mycket som förklaras av socioekonomiska faktorer, eller om inte narkotikahandelns internationella karaktär är ett tyngre skäl än att utlänningar har en starkare förbrytarnatur.
Och alla vet att hur mycket fakta vi än mejslar fram ur denna debatt kommer diskussionen att bli besvärlig, med massor av känslor och utan hopp om någon enighet. Diskussionen skulle snart bli polariserad i dubbel bemärkelse. De grälsjuka invandrarkritikerna och invandringsförsvararna skulle ta heder och ära av varandra – och de mindre grälsjuka skulle hålla sig borta från bjäbbet och tjafset. Faktaresistensens problem kan också lätt översättas till en annan diskussion, som vi bör undvika om vi inte vill låta känslorna springa iväg. Ta det där med Guds existens. Kan den frågan avgöras som vi avgör en faktafråga, vilken som helst?
Eller har det där med Gud så oerhört komplext att frågan är omöjlig att besvara som en faktafråga?
Det troliga är att de som tror på Gud definierar detta som något så abstrakt och fantastiskt, att det inte går att undersöka med hjälp av mikroskop eller röntgenapparater. Gud är liksom en annan dimension, som människor bara kan förstå med hjälp av sin andliga förmåga.
Och även om vi nu skulle kunna komma överens om en undersökningsmetod, så skulle de troende – lika lite som de icke-troende – inte acceptera svaret om det gick dem emot. Om en ateist fick ett ovedersägligt Gudsbevis km denne knappast att utbrista: ”Det var som fan!” och sen börja tro. Den religiöse skulle lika lite acceptera ett bevis för att Gud inte existerar. Denne VET nämligen att Gud finns där, oavsett laboratoriesvaret. Det finns andra exempel på hur svårt det är att hantera faktaresistens i en värld där människor har frihet att själva forma sina åsikter och övertygelser.
Min egen favorit är att även om jag vet att Kalle Anka och Ankeborg inte existerar på riktig så är jag samtidigt så involverad i den ankistiska tillvaron att jag känner den som högst reellt existerande. Jag antar att på samma sätt som Musse Pigg och hans skinntorre kompis lever i min fantasi så har andra Gud och Jesus i sitt medvetande. Många andra exempel kan tas. Exempelvis från politikens värld där många tror på kommunismen, nazismen eller fascismen trots att ”fakta” säger oss att det inte blir så bra med dessa ideologiska visioner.
Faktaresistensen kan aldrig övervinnas helt. Däremot kan vi hålla den på mattan genom en offentlig debatt som bör vara så bred som möjligt. Det ska vara svårt att låsa in sig i sin egen filterbubbla och bara prenumerera på fakta som stämmer överens med de egna fördomarna. Men vi kan aldrig tvinga någon att acceptera fakta.