Under mina femton år som yrkesverksam arkeolog i Norrbotten har Ingela Bergman varit en konstant. Hon fanns där när jag började och på något sätt har jag föreställt mig att hon alltid kommer finnas där.
Men allting har ett slut. Så även för en kraft som henne. Helt slut är det ju ändå inte för som hon säger själv:
– I maj 2020 avgick jag som museichef för att helt ägna mig åt arkeologi och forskning. Det är något jag kommer att fortsätta med, det är nämligen omöjligt att sluta, men inte längre med Silvermuseet som plattform. Nu, efter 38 år vid Silvermuseet, är det dags att ta adjö.
För en kraft har hon varit, närmast ett naturfenomen. Med närmast outsläcklig kraft och energi har hon drivit museet framåt, producerat utställningar, föreläst, guidat och parallellt bedrivit arkeologisk forskning. Hon har, precis som museets grundare Einar Wallquist, på många sätt varit synonym med Silvermuseet.
Men om Wallquist var den som grundlade Silvermuseet så var Ingela Bergman den som moderniserade verksamheten och byggde upp forskningsinstitutet INSARC – Institutet för Arktisk landskapsforskning.
Inom idrotten brukar man ofta prata om behovet av både bredd och spets. På Silvermuseet har man bevisat att det går att bedriva forskning med hög kvalitet ”även vid små museer i små samhällen i norra Sveriges inland – långt utanför de givna forskningsmiljöerna” för att använda Bergmans egna ord.
Hennes forskningsintressen spänner tidsmässigt från stenålder och ända in i historisk tid. Nyfikenhet och kreativitet måste ha varit krafterna som drivit henne genom alla år, krafter med målet att förmera vår gemensamma kunskap om Norrbottens förhistoria och historia.
Många texter har det blivit. Det är åtminstone ett sätt att försöka mäta eller ge en känsla av vilken massiv kapacitet Bergman har. I Libris, en nationell söktjänst med information om titlar på svenska bibliotek, listas, förutom hennes avhandling, 41 artiklar och 25 böcker där hon själv skrivit texterna eller medverkat till dem. Utgivningen började 1985 och sträcker sig fram till idag.
Två till fem texter per år och då finns inte ens all hennes kunskapsproduktion i Libris. Vetenskaplig publicering och populärvetenskapliga texter. Artiklar och böcker. Hon har använt alla tänkbara medel och format för att förmedla den kunskap hon arbetat fram.
Det Bergman själv säger är att ”ingenting annat än vår egen förmåga ska få begränsa oss”. Och de orden kan inte vara mer träffande för att beskriva hennes egen forskargärning.
För det är något unikt hon har gjort i Arjeplog. Där finns den enda fristående forskningsinstitutionen i Norrbotten där forskning sker i samarbete mellan arkeologer, skogshistoriker, ekologer, jurister och statsvetare. Närmast kommer historieämnet på LTU men där är inriktningen främst modern tid, med undantag av forskningen som arkeologen Carina Bennerhag bedriver.
Bergman skriver själv:
"Jag har gjort mitt. Jag har gjort mitt bästa. Tack för mig."
Och vilken nivå hennes bästa har varit!
Silvermuseet har under hennes ledning prisats för att bedriva forskning i världsklass och om det är något vi behöver mer av i Norrbotten så är det forskning om vår historia.
Och där kanske ändå hennes största gåva till oss finns, forskningsinstitutet INSARC. Ett arv som vi alla måste se till att värna och utveckla så att det blir bestående.
Tack Ingela och på återseende.