Frågan vi alla bör ställa oss är vilket Sverige vi vill ha. Ett land som dras isär av ökade klyftor? Där de rikaste inte bara får mer pengar utan också mer makt? Eller ett samhälle som håller ihop? Där makt och tillgångar delas, där ensamstående föräldrar inte behöver gå hungriga. Vill man se exemplet på den första sortens samhälle så är det bara titta på vad som händer i USA i detta nu.
Där har de superrika kapat demokratin och använder makten för montera ned rättsstaten, använder staten för att gynna sina egna intressen trots att tullarna som Trump infört slår hårt mot arbetare och arbetstillfällen i USA. Levnadskostnaderna skjuter i höjden, 47 miljoner amerikaner lider av matbrist och är beroende av offentliga kylskåp dit privatpersoner skänker överbliven mat. Miljoner är beroende av välgörenhet, miljontals barn lever i fattigdom. Enbart i staden Memphis beräknas nästan fyra av tio barn leva i fattigdom.
I Sverige rapporteras det om att var tredje ensamstående förälder med låg inkomst har haft svårt att äta sig mätta trots att de har heltidsarbeten. En ökning med närmare 10 procent från förra året. De senaste årens kraftiga inflation, prisökningar, och låga löneökningar har alltså tagit maten från bordet för många föräldrar. Samma undersökning visar också att närmare 60 procent av föräldrarna inte har råd med fritidsaktiviteter till sina barn.
Har du inte råd att sätta mat på bordet åt dig själv så har du knappast råd att betala medlemsavgifter i föreningar eller den utrustning som behövs.
Jag tror mer på ett samhälle som håller ihop, vi måste bort med svält och svältlöner. Men för att vi ska kunna vända utvecklingen så krävs det en annan regering, den nuvarande högerregeringen och dess stödparti Sverigedemokraterna visar ingen vilja att stoppa den katastrofala utvecklingen i vårt land. De prioriterar hellre fortsatta skattesänkningar, utförsäljningar och att gynna höginkomsttagare.
Som tur var så är det val nästa år. En chans att byta ut Tidölaget mot en regering som arbetar för vanligt folk. Men, och det här tror jag är extremt viktigt, då måste partierna i opposition prioritera att sätta arbetare, löntagare, på valbar plats i riksdagsvalet. Det gäller inte minst mitt eget parti Socialdemokraterna som faktiskt heter Arbetarepartiet.
Ser man till befolkningen som helhet så utgör arbetare ungefär en tredjedel av den arbetande befolkningen. Ser man till arbetaryrkenas representation i den nuvarande riksdagen så utgör de bara 10 procent.
Det här är något som LO, den fackliga grenen av arbetarrörelsen, driver inför varje valrörelse. Redan nu går LO ut med att man vill se snickaren Claes Danell på Socialdemokraternas riksdagslista. Av Norrbottens åtta riksdagsledamöter idag så är det egentligen bara två som har arbetarbakgrund, undersköterskan Zara Leghissa (S) och tidigare skogsarbetaren Birger Lahti (V).
Nu har inte riksdagen något att göra med avtalsrörelsen och våra löner, det sköter fack och arbetsgivare, däremot har det betydelse för vilken politik som förs, vilka lagar som stiftas och vem som gynnas. Om det inte finns en stark representation av vanliga löntagare i riksdagen så kommer inte våra röster vara tillräckligt starka för att driva politiken åt rätt håll.
Annars kommer hårt arbetande ensamstående föräldrar att fortsätta svälta.