Dubbelmoral skadar förtroendet för rättsväsendet

Den som tittar på det med mjuka ögon skulle kunna beklaga statsminister Ulf Kristersson för att han har en sådan otur med sina statssekreterare – med dem han väljer att ha som sina närmaste män.

Den som i stället säger som det är, nöjer sig med att konstatera att hans första statssekreterare PM Nilsson tvingades avgå efter att ha tjuvfiskat ål och dessutom trasslat in sig i en härva av lögner om det i såväl som offentligheten – och att hans efterträdare Johan Jakobsson nu har polisanmälts av Värmdö kommun, där han har sitt sommarhus.

Det handlar om att han har byggt ett stort trädäck ut mot vattnet som han har saknat tillstånd för att bygga, stick i stäv mot reglerna om strandskydd.

I sig är bygget förstås inte fråga om någon allvarlig eller systemhotande brottslighet, och det återstår att se vad anmälan får för konsekvenser, om några. Enligt egen uppgift har Jakobsson agerat i god tro, och fått sin ansökan godkänd i efterhand.

Men att detta ändå är ett problem för Ulf Kristersson handlar faktiskt inte bara om att han leder en regering som kämpar i motvind i det de har utnämnt till sin allra viktigaste fråga – lag och ordning, och kampen mot brottsligheten.

Det handlar också om vilken typ av brottslighet det är som hans medarbetare blir anmälda för. Ål är ingenting man tjuvfiskar för att man är hungrig – lika lite som ett jättelikt trädäck är ett svartbygge som man uppför för att man behöver någonstans att bo.

Det är i stället brott som är typiskt för väldigt förmögna och privilegierade människor, som anser sig vara så oförvitliga och ha en sådan rätt att göra vad de har lust med att de antingen får bryta mot lagarna, eller inte ens behöver ha koll på vilka regler som gäller.

Det är i ett ord en typisk överklassbrottslighet – och med en regering som i varje ögonblick trummar ut fler hotelser om drakoniska straff för landets kriminella blir det svårt att undvika intrycket av att det för dem finns två sorters brottslingar.

Dels dem som ska jagas och straffas med varje till buds stående medel – och å andra sidan dem som visserligen motvilligt måste följa landets lagar, men bara så länge de inte kommer undan med att göra det i smyg.

Det är ett intryck som förstärks av att man ser genom fingrarna på samma typ av brottslighet även utanför statsministerns eget kansli, men på högsta ort i hans samarbetspartier.

Kristerssons partiledarkollega Ebba Busch (KD) erkände grovt förtal och godtog ett strafföreläggande i samband med ett infekterat mångmiljonköp av ett nytt hus – och Sverigedemokraternas riksdagsledamot David Perez dömdes nyligen i förvaltningsrätten att betala tio miljoner kronor till Skatteverket.

Han anklagas för att ha fört 25 miljoner kronor ut ur landet, bland annat med hjälp av kriminella bolagsmålvakter – men det är ingenting som verkar röra Sverigedemokraterna eller den regering de har tillsatt i ryggen.

I stället sitter Perez kvar i riksdagen – och behåller till råga på allt sin plats i finansutskottet, av alla ställen.

Allt detta är naturligtvis chockerande – men det är egentligen inte särskilt överraskande. Det är nämligen den naturliga konsekvensen av den klasspolitik som Sveriges nya höger för, och hur den manifesterar sig i praktiken.

I den gäller en uppsättning regler för vissa, och en helt annan för andra. Det går stick i stäv mot de grundläggande principerna i en rättsstat – och är just den typ av röta som undergräver integriteten i och förtroendet för de myndigheter som ska se till att lag och ordning gäller, och är lika för var och en.