Döden är fortfarande alltid en man

SVT:s dokumentär Det svenska styckmordet fokuserar väldigt mycket på två män. Men det är Catrine da Costa vi aldrig får glömma.

Catrine da Costa.

Catrine da Costa.

Foto: Passregistret

Ledarkrönika2024-12-24 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Catrine da Costa bildsätts alltid med samma porträtt i media. Så även i denna ledarkrönika, för det finns inga andra fotografier på henne i bildarkiven. Däremot kan bildbanken erbjuda flera foton på fynden av svarta sopsäckar med hennes kroppsdelar i. Så ovärdigt blir det kollektiva minnet av en utsatt kvinna. 

Porträttbilden togs i samband med att hon hade fått sina två barn omhändertagna. Smärtan i hennes blick går rakt in. Catrine föddes i Luleå 1956 och levde sedan ett hårt och kort liv med drogmissbruk där hon tvingades sälja sin kropp till män. Hade hon levt idag hade hon varit 68 år. Kanske hade hon kunnat få ordning på sitt liv om hon bara hade fått chansen. 

Men för svenska folket blev hon endast en sliten variant av sig själv på ett svartvitt fotografi och uppstyckad i sopsäckar. Symbolen av ett mordoffer. En kvinna på samhällets botten som försvann en dag i juni 1984. En månad senare hittades några av hennes kroppsdelar utspridda i Stockholm. Huvudet återfanns aldrig. Hur hon dog och vem som styckade henne är fortfarande inte klarlagt. Och vad som hela tiden överskuggar minnet av Catrine är rättsskandalen med allmänläkaren och obducenten. De anklagades på mycket lösa grunder och fallet har aktualiserats igen i Dan Josefssons och Johannes Hallboms fyra avsnitt om Det svenska styckmordet. 

Fokus är på de två männens öde, men de tecknar också en bild av människan Catrine. Visar tidigare opublicerade bilder och beskriver hennes liv. Vänner får berätta om sina minnen. Det är bra och viktigt. Man får inte vifta bort Catrine som enbart en prostituerad missbrukare. Men i den efterföljande debatten om dokumentärserien blir hon återigen det där sorgliga fotografiet. Ett kvinnligt offer utan personlighet och bakgrund. Där allt handlar om två mäns upprättelse. Men det behöver även Catrine da Costa och hennes anhöriga.

Om man går efter statistiken så mördades Catrine med största sannolikhet av en man. En man som sedan också valde att stycka henne. Kvinnohat kan inte bli mer manifesterat än så. En styckmördare som kanske fortfarande är i livet och går fri. En väldigt obehaglig insikt och nästa tanke blir förstås: Finns det fler offer på mördarens samvete? Leif GW Persson säger till Aftonbladet att han är övertygad om att fallet går att lösa trots att så många år har passerat: Det finns en person som är i livet som med största sannolikhet vet hur det ligger till. För några år sedan var GW ännu tydligare i Expressen: Det har skett hemma hos en person som hon känner sedan tidigare och en person som har en bakgrund som är ganska lik hennes egen.

Styckmord är ovanliga men varje år dödas ungefär 14 kvinnor av en man de har eller har haft en relation med. En kvinna i månaden förlorar livet enbart på grund av sitt kön. Mäns våld mot kvinnor är en pågående livsfara. Innan julhelgen är över kommer förmodligen ytterligare en kvinna i Sverige slås ihjäl i sitt eget hem. Ofta med barn som vittnen bland julklappar och pepparkakor. Pappa dödar mamma. Ett trauma som följer dem hela livet. 

40 år har gått sedan Catrine da Costa dog. Sedan dess har flera hundra svenska kvinnor mördats. Medsystrar från hela landet, i alla åldrar, med olika klassbakgrund, ursprung och inkomst. Men en sak har de gemensamt. Män bestämde sig för att de skulle dö. Därför är döden fortfarande alltid en man.