Jag funderar ofta på den enskildes ansvar. Som politiker är ansvaret givet. Man har fått ett uppdrag; att förvalta andra människors pengar, och göra så mycket välfärd som möjligt av detta, förutom att försöka förutse och anpassa sig till framtid och omvärld och peka ut en riktning – helst då utifrån de värderingar man gått till val på. Men betyder det att den som väljer – eller vägrar att ens rösta – är utan ansvar? Har man verkligen rätt att bara skylla på andra när allt inte blir som man vill?
När jag gick i högstadiet läste vi nutidshistoria. Om krigen. Jag fick lära mig att tyskarna var missnöjda med hur de blev behandlade efter det första världskriget, att man kände sig tillplattade, att depressionsåren under 30-talet var en grogrund för populismen, att Hitler, när han kom till makten, såg till att bygga motorvägar och sätta folk i arbete. Som han sagt att han skulle.
Hitler, Göring och Himmler begick självmord i stället för att ta ansvar för de krigsbrott de hade begått. Men vilka hade valt dem? Hitler kunde uppvigla massorna, men en enda man gör inte ett parti och en enda man kan inte ta makten själv i en demokrati. Det krävs ett helt folk för att möjliggöra det nazisterna gjorde.
Sex år efter att det tyska folket valde dem till makten, stod världen i krig. Det började med propaganda, med censur av radio, tv och kultur och med idén om ett stortyskt rike, ett ekonomiskt centrum där övriga länder skulle ha rollen som råvaruleverantörer. Bara den ariska rasen dög, resten förklarades underlägsna. Judar, romer, homosexuella och funktionsnedsatta förföljdes brutalt. Varenda missgärning som någon begick fann man en syndabock till och nya lagar skrevs ihop.
Det är märkligt hur historien verkar upprepa sig. I landet i väster rensar man i statsapparaten, gör sig av med demokratins förkämpar i snabb takt, hotar med att ta över Grönland (råvaror), hindrar journalister att delta i presskonferenser, kallar Ukrainas president för terrorist, anser att Europa är till besvär och börjar kliva ur världssamfundets samarbeten. Med hitte-på och lögner får man människor med sig och vi ser sånt här också.
Och just där, i tystnaden kring ansvaret, finns kanske faran – eftersom vi inte verkar lära av historien (kanske särskilt inte där hemskolning är populärt). Det vi ser av USA:s valmanskår idag, är att man inte verkar bry sig så noga. Man ville få det bättre ekonomiskt och det var ett av den tillträdde presidentens löften. Jag ser försvar av hans tilltag, förmildrande skrivningar och förklaringar till varför han beter sig på det ena eller andra sättet. Högerextrema kristna som applåderar. Som att vi andra bara inte har förstått varför man är beredda att låta honom förvränga hela konstitutionen, men om vi bara väntar så ska vi få se.
I Tyskland ökar stödet för högerpopulisterna. Intervjuerna som publiceras i media talar om människor som är trötta på att det ”inte händer nåt”, att maten blivit för dyr, att muslimerna fått lov att finnas i landet, att våldsbrotten ökat och att en röst på AFD därför är en knäpp på näsan mot de etablerade partierna.
Vi läste aldrig i skolan om vad tyskarna själva tyckte om de vidriga övergrepp som deras kansler och hans anhang hängav sig åt under andra världskriget. De som gav Hitler makten, vad tyckte de 15 år senare? Tyckte de att de hade gjort ett fin-fint val? Eller var allt ändå nån annans fel, då också?