Min pappa var inte vĂ€rldens mest jĂ€mstĂ€llda man. Visserligen var det han som följde mig till skolan pĂ„ min första skoldag â men det var för att mamma var lĂ€rare och inte hade tid sjĂ€lv. Enda gĂ„ngerna han lagade mat var nĂ€r mamma var bortrest och dĂ„ fick vi alltid renskav â för det kunde han laga. Jag vet inte om jag nĂ„nsin sĂ„g honom ratta en dammsugare eller stĂ€da nĂ„nting annat Ă€n garaget, allt sĂ„nt var mammas jobb. Mamma var Ă„ andra sidan pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt före sin tid. Hon yrkesarbetade och studerade fortlöpande och hade egna intressen. Att det var hon som gick ner i tid pĂ„ jobbet nĂ€r jag var liten fĂ„r man tillskriva dĂ„tiden, det var bara sĂ„, dĂ„. I just det finns det nĂ„got intressant â det dĂ€r som bara har blivit pĂ„ ett visst sĂ€tt. Det krĂ€vs bĂ„de fantasi och entrĂ€genhet för att reda ut varför. Det handlar först om att fĂ„ syn pĂ„ vad som Ă€r fakta, för det man inte vet om Ă€r svĂ„rt att förĂ€ndra. FörvĂ„nansvĂ€rt ofta visar det sig sen att vardagen handlar om mönster snarare Ă€n om överenskommelser och rationella beslut.
HĂ€r kommer dĂ€rför lite nutida fakta om mĂ€ns och kvinnors hĂ€lsa: MĂ€n fĂ„r bĂ€ttre vĂ„rd för samma sjukdomar Ă€n kvinnor. Till exempel Ă€r mĂ€ns rullstolar 25% dyrare Ă€n de som kvinnor i samma Ă„lder fĂ„r och tre gĂ„nger sĂ„ mĂ„nga mĂ€n fĂ„r pacemaker för sina hjĂ€rtproblem Ă€n kvinnor med samma behov. MĂ€ns hjĂ€rtinfarkter anses vara mera akuta och behandlas fortare Ă€n kvinnors och nĂ€r det kommer till att fĂ„ en diagnos för en hjĂ€rtsjukdom fĂ„r kvinnor i snitt vĂ€nta 15 Ă„r pĂ„ rĂ€tt diagnos och mĂ€n fĂ„r vĂ€nta i sex Ă„r. (BĂ€gge kan man ju tycka Ă€r för lĂ€nge, men jag Ă€r inte medicinskt utbildad och vet inte varför det Ă€r sĂ„.) Skillnaden beror pĂ„ att man ofta felaktigt antar att kvinnors besvĂ€r Ă€r psykiska och inte fysiska. MĂ€n fĂ„r ocksĂ„ dyrare medicin utskrivet Ă€n kvinnor fĂ„r och mĂ€n fĂ„r lĂ€ttare en tid hos doktorn för sina besvĂ€r medan kvinnor uppmanas att behandla sina besvĂ€r sjĂ€lv, hemma. Av de medicinska forskningspengarna i vĂ€rlden gĂ„r 1% till att forska om de sjukdomar som framförallt drabbar kvinnor och de mediciner som tas fram testas pĂ„ mĂ€n vilket gör att doserna blir fel nĂ€r kvinnor fĂ„r dem och de medicinerna som kunde funkat pĂ„ kvinnor â men inte funkar pĂ„ mĂ€n â skrotas.
Se dĂ€r. NĂ€r man mĂ€ter saker och tar reda pĂ„ fakta skapar man kunskaper. DĂ„ kan man börja göra nĂ„nting Ă„t skillnaderna. Det handlar inte ett dugg om att det nu bara Ă€r kvinnors behov som gĂ€ller, utan om att det finns en del att göra för att jĂ€mna ut olikheterna. Och Ă€ndĂ„ hör jag ofta bĂ„de mĂ€n och kvinnor sĂ€ga âmen har inte den hĂ€r kvinnokampen gĂ„tt för lĂ„ngt, vi kan vĂ€l Ă€ndĂ„ fĂ„ fortsĂ€tta vara bra pĂ„ olika saker?â. Jag Ă€r bra pĂ„ en del och dĂ„lig pĂ„ annat, men jag vill ha samma möjligheter att mĂ„ bra som en man har och fakta sĂ€ger mig att det inte Ă€r sĂ„, bĂ„de baserat pĂ„ den vĂ„rd som ges och pĂ„ de kulturella förestĂ€llningar som sĂ€ger att kvinnor Ă€r bĂ€ttre pĂ„ att stĂ€da och laga mat och projektleda en familj (dvs komma ihĂ„g alla förĂ€ldramöten och kalas och se till att allt funkar). Jag tycker om att laga mat Ă„t min sambo men skulle han börja ta det för sjĂ€lvklart sĂ„ vet han att han fĂ„r laga sin köttgryta sjĂ€lv. En idag vetenskapligt obeforskad del av verkligheten sĂ€ger mig att det finns lite för gott om karlar som beter sig som smĂ„barn och sen blir bittra nĂ€r kvinnorna inte vill ta hand om dem lĂ€ngre. Jag hoppas att jag har fel.