Som konsument måste man se upp med vad man handlar och från vem. Just nu ser åtminstone jag konton i sociala medier som försöker övertyga dig om att en affär håller på och lägger ner och att du nu kan fynda! Andra konton visar fina bilder och ser ut att finnas inom landet, men när varorna kommer är de allt annat än det du sett framför dig. Vi vet också att både romans- och investeringbedrägerier har ökat. Någon hör av sig, bygger en relation, låter vederhäftig och ber sen om pengar och säger att det är akut. Det är lätt, och lite skamfyllt, att bli lurad.
Vi har lagar i Sverige som är till för att skydda konsumenter. Telefonförsäljning har du rätt att ångra inom 14 dagar. Köper du ett kylskåp säger lagen att du under några år har rätt att reklamera det som gått sönder oavsett garantier. Ändå ägnar sig en del företag åt rena bondfångerierna. Programmet Plånboken i P1 kunde häromveckan visa hur internetsajten Kiwis affärsidé är att sälja resor som inte riktigt finns, där du som konsument tvingas bryta mot flygbolagens regler och riskerar att hamna nån helt annanstans än dit du tänkt resa och där allt bygger på att du ska vara tyst och inte avslöja bluffen. Allt enligt GSG-principen – går det så går det.
Sen finns det annat också. Sånt som sker inom avtalslagarnas råmärken men som ärligt talat emellanåt också känns som bondfångeri. Sånt som inte riktigt går att reklamera, inte blir som det var tänkt men som kostar en massa pengar för den som inte har kompetens eller kraft att själv se till att stänga alla kryphål. Det börjar reta mig.
Borde inte företagen vara mer rädda om sitt renommé och om skattepengar än flera av den senaste tidens avslöjanden visar? Att som företagare sälja nånting som man är väl medveten om inte blir bra för kunden/det offentliga är fullt tillåtet, men det smakar illa för oss som betalar.
Jag hör emellanåt de som hävdar att om offentligheten bara lämnade över det som företagen lika gärna kan göra till dem så skulle allt bli bättre. Jo, tjena! När en region upphandlar ett sjukvårdssystem som är så fullt av hål, som i V:a Götalandsregionen, att det blir farligt för patienterna så kan man så klart skylla på regionens upphandlare och fundera hur förarbetet sett ut, men jag ser sällan nån som frågar vad det är för skit som tillverkaren sålt och om de sover gott på nätterna? Det system som Region Norrbotten håller på att installera valsar inte runt i media på samma sätt, men att man skulle ha köpt ett färdigt, fullt fungerande system – tillåt mig tvivla. Skolverket sägs ha köpt ett system som man efter 8 år och 700 miljoner kronor inte kan använda. Stockholms stad köpte ett system för minst 1,2 miljarder, som efter 10 år tydligen inte heller används. Det är väldigt mycket pengar för ingenting och de kommer ur dina och mina fickor. De systemen har någon sålt, och firat när namnteckningarna satt på avtalet.
Upphandling är komplicerat och svårt och vi verkar tro att det blir mycket bättre om man köper nånting helt annat än vad andra har eller utvecklar nånting helt eget. Jag vet inte hur många sorters kommunala ekonomi- och lönesystem det finns, men med olika system hindrar man också effektivt samarbeten där man kan dela på personal eller hjälpas åt. En dröm hade varit att ha samma system men i storlekarna small, medium och large.
Men då hade vi ju fått försvara hur sosse-Sverige tvingar alla till likriktning, eller hur? Som om det i samma andetag är okej det som pågår runt omkring oss. Har vi inte andra hål att stoppa pengarna i?