Det är det vi vattnar som växer

Jag ser i nyheterna om upploppen i Storbritannien som började med flickorna som knivskars till döds och där det visat sig att han som gjorde det var 17 år och hade ett mörkt skinn. De högerextrema grupperna låtsas att han är invandrare trots att han är född i landet. Deras demonstrationer urartar planenligt i massvis med gripanden och många skadade vilket ger uppmärksamhet. Villkoren för fattiga människor i norra England är generellt svåra – som på alla ställen där arbetslösheten är hög och möjligheterna små och det är lätt att fatta att man i det missnöjet vill hitta syndabockar, någon som ska få betala. ”Om vi bara slapp dom där som tar våra jobb” eller ”det är dom där som är roten till alla våra problem!” 

Men det finns också en annan sida vad gäller både åsikter och upplopp. Det har också betydelse varför och på vilket sätt våldet visas upp i både sociala och i allmänna medier. Man riskerar att inspirera copycats – såna som apar efter, och man ger bränsle till nästa som är frustrerad. Vi vet att vissa sociala konton sprider hån och hat mot invandrare, det har vi fått bevis för.  Naturligtvis påverkas den som läser eller ser detta om och om igen. 

Gränserna flyttas. Det hjälper inte att någon försöker försvara sig med att ”satiren” i inläggen beror på att medierna är så vänstervridna, och att den som inte fattar att det är satir är korkade. Allvarligt talat(!) - att lägga skulden för sitt eget beteende på någon annan är lika illa som att lägga skulden för en våldtäkt på kvinnan som hade för kort kjol? Så gör bara den som sitter fast i vidriga normer och inte kan se sitt eget beteende som ett problem. 

Anna Hedenmo – känd journalist och programledare i SVT –problematiserar  partiledardebatterna i teve och försvarar sig själv med att programledarnas uppdrag är att söka efter konfliktlinjer. Många av oss är evigt trötta på just det - att debatterna handlar om att käbbla och att låta bli att svara på frågor istället för att sakligt visa hur man skulle göra om man fick makten och vad det ska leda till. Jag skulle vilja påstå att ett parti som klarar av att ibland vara överens med andra sidan istället för att bara käbbla skulle bidra till att respekten för politik ökar. Vi behöver respektfulla politiska samtal och mindre plattityder eller elakheter. Inte såna där den som är mest elak mot de svagaste ”vinner”. 

Normer som vi ifrågasätter kan förändras, som varför mannen ska ha rätt att bestämma över kvinnan, varför den vite är överordnad den som är färgad eller varför man tillåter sig att notoriskt skylla allt elände på folk från andra länder. I allt detta måste vi också komma ihåg hur våra normer påverkas av vad som visas på teve. Tittaren tror gärna att inslagen är balanserade och glömmer att det är nyheter som visas – inte konsumentinformation.

När en man som Carl Bildt - som vi minns som rätt nedlåtande i debatterna med Olof Palme (och i de situationerna var inte Palme särskilt len heller) - kan gå mot strömmen och höja Jonas Sjöström till skyarna för att han gjorde en jättebra EU-valrörelse, när partier kan samarbeta i frågor som har med sunt förnuft och inte med värderingar att göra, när medier tar ansvar för vilket samhälle de är med och bygger och när regeringen vågar satsa långsiktigt på det som tar tid att förändra i stället för kortsiktigt populistiska, då kan mycket hända. Ett första steg kanske är politiker som vågar säga att man inte har lösningarna klara men att man inte tänker ge sig förrän man har något att komma med – och står för det.