Hur ska en terrorist som Anders Behring Breivik kunna identifieras, kännas igen? En vit västerländsk terroristen riskerar att passera i samhället när blickarna riktas mot i första hand muslimer. Utseendemässigt kunde Breivik så att säga helt gå under radarn därför att han på ytan passade in i den föreställda norska prototypen för en medborgare. Därför blev samhällets omedelbara reaktion att det var islamister som stod bakom attentaten – det fanns inte i föreställningsvärlden att det kunde vara en norsk terrorist. I avhandlingen Berättelser om Breivik, Affektiva läsningar av våld och terrorism gör Mia Eriksson en analys av hur Brevik har berättats fram av kända skribenter som exempelvis Åsne Seierstad och Karl-Ove Knausgård.
Det Eriksson finner är att den dominerande berättelsen om Breivik individualiserar hans handlingar. Han beskrivs som störd, tom, psykiskt sjuk och misslyckad. Misslyckandet, består i att han – trots att han är infödd norsk och vit – inte klarat av att skapa sig ett förment lyckat norskt vuxenliv: medelklass, heterosexuell familjebildning och arbete/karriär.
Islamistiska terrorister individualiseras sällan. Tvärtom tillskrivs de sällan ett ”jag”. Snarare betonas det i exempelvis medier att de är styrda av kultur och religion utan möjlighet att välja. Breivik, som uttalat säger sig vara kristen, betraktas inte som religiöst styrd. Att den norska kulturen skulle kunna vara styrande, eller motivdrivande, finns inte på kartan. Brevik själv är tydlig med att han haft politiska motiv som kan relateras till Norge. Men i berättelser om honom lösgörs han från Norge och i stället ses miljöer på internet som så att säga hans hemmaplan. Han anses ha haft ett fritt val men det är ett val som ingen i Norge förväntas göra. Därför framställs Breiviks terrorism som precis lika obegriplig som islamisters.
Forskning om terrorism och terrorister brukar placeras inom områdena säkerhet, underrättelsetjänst och militär. Traditionell sett bedöms känslor vara subjektiva och irrelevanta i vetenskapliga sammanhang. De ses inte som kunskap. Vetenskapen – och forskaren – ska präglas av objektivitet och rationalitet. Mia Erikssons forskning sker inom ämnet genusvetenskap, där forskning om affekter och känslor också ryms. Eriksson menar att känslor spelar en stor roll i förståelsen av Breivik och hans handlingar. Hon pekar på känslostrukturer i samhället som är på förhand inlärda och triggas enligt vissa mönster. Känslorna har också betydelse för hur normer, föreställningar och fördomar skapas och återskapas – upprätthålls – i ett samhälle. Sedan barnsben får vi lära oss vad vi ska känna inför olika sorters kroppar, fenomen och händelser. Därmed, menar Eriksson, finns en kollektiv känslomässig dimension och förförståelse, som medverkar till att göra Breivik och terrorism omöjlig att begripa.
Mia Eriksson är något på spåren. Hoppas att terrorismforskningen fattar det.