Jag är lika gammal som regionalpolitiken. I 58 år har vi alltså försökt att göra nånting åt de regionala klyftorna i landet. Frågan är vad de bristande utfallen egentligen beror på. Jag är en sann vän av att stötta de som har det lite svårare oavsett om de är barn, sjuka eller kommuner. Den som har det knepigt nu kan vara morgondagens vinnare. Jag tror inte lika mycket på att ta över och göra saker ÅT någon och jag tror att synsättet – ”nu ska vi se om vi kan hjälpa de stackarna där borta” – är dåligt. Om norra Sverige uppfattas likvärdigt med bortre Mongoliet – som vi lite till mans inte vet så mycket om – så kanske inte heller det gedigna intresset för att följa och stötta utvecklingsfrågorna riktigt finns. Att utmaningarna kan se lite olika ut i olika delar av landet har kommunsverige svårt för. One size fits all är det som gäller oavsett om vi talar om förutsättningarna för att skydda stränder och rödlistade arter från slitage eller att förutsättningarna för utbildning varierar i landet. (Jag tror att den kulturella fostran spelar en stor roll – t ex om man talar om utbildning som en resurs som berikar individen på flera plan eller som nåt som är lite onödigt så har det betydelse för de val individerna gör). Allt ställs dessutom på huvudet när flera av kommunerna i norr (har mage att) utvecklas snabbare och med en större tillväxt än vad någon kunnat tro. Att hantera snabb, nästan oväntad, tillväxt är vi inte så bra på i det här landet – vi är bättre på stödpaket för att rädda en kommun vars näringsliv packar ihop och flyttar. Skillnaderna är ändå kanske inte störst mellan norr och söder utan mellan liten och stor.
Att kunna den lokala marknaden är viktigt, oavsett om man är en bank som ska ge lån och våga tro på ett företag eller om man har ett övergripande ansvar för utvecklingen av Sverige. Fick man önska skulle vi ha en nationell men regionalt utformad politik. Vi är inte det största landet. Det bor inte mest människor här. Det går att studera skillnaderna mellan olika kommuner eller regioner och det går att bestämma sig för att det inte ska spela nån roll om lille Kalle och lilla Lisa är födda i Arjeplog eller i Nacka – samma möjligheter ska finnas där ändå – bara olika i sin utformning. Att välja att inte göra det är också ett val. När man bestämde att vi skulle gå från realskola till grundskola gjorde man det därför att man hade en idé om hur flera barn skulle få en bättre skolning. När man byggde universitet även i Umeå och Luleå hade man också en idé om att utbildning var viktigt och kunde berika det lokala. Samtidigt har mycket av utvecklingen gått från små enheter till stora, mer rationella där man kunnat samla kraft – som i sjukvården. Man har bara missat att alla människor inte bor just där där sjukhusen eller universiteten är. Klart vi ska ha kvalitet, men system som är anpassade till närhet är också en sorts kvalitet. Det är som om man är livrädd för att om inte allt sker på samma sätt överallt så kommer det inte att vara rättvist. Är det det idag då?
Frågan är bara om tåget redan har gått. Flera av oss är nu så glesa och så små att det är svårt att upprätthålla grundläggande service oavsett om den kommer från kommunen eller från näringslivet. Den stora frågan blir då: ska vi då tvångsförflytta gamla tant Alice när hon behöver en plats på ett boende för att ingen kan sköta om henne? Är det så vi ska lösa utmaningarna? Tänkte någon på konsekvenserna när den 58 år gamla regionalpolitiken lämnades att dö?