Vänsterpartiet är ett exempel. De har utvecklat en stor känslighet för avvikelser och slår därför ner på varje försök till olikhet som företrädare uppvisar. De uppvisar en sällsam blandning av bolsjevikrött och oskuldsvitt. Eller ta miljöpartiet. De består av en stor mängd eldsjälar vars miljöengagemang driver dem att höja rösten även när det är opassande, exempelvis bland vargfiender, köttätare eller okynnesflygare. Oron för planetens framtid gör dessa aktivister en smula lomhörda när det gäller konsumisternas gnäll över att behöva ta hänsyn till kommande generationer.
Partiet är därför illa tålt bland väljarna och har – som opinionsmätningarna visar – ett sviktande stöd från väljarna. Men även medlemmar sinar.
Miljöpartiets öde sätter dock fingret på ett dilemma som alla partier dras med: Ska partiet delta i regerandet av ett land, eller nöja sig med att vara opposition? Miljöpartiet hade med all säkerhet varit dubbelt så stora i opinionsmätningarna om de inte suttit i regeringen. Då hade de varje dag kunnat larma om att de vill rädda mänskligheten och sluppit förklara för medborgarna varför subventioner till elcyklar är en bra sak.
Det tycks dock vara så att partier i allmänhet är beredda att regera ett land även till priset av att de tappar mandat. Det är viktigare att ”göra skillnad” i regeringsställning än att vara ett stort oppositionsparti.
Hellre en elcykelflotta som rullar på Södermalm än en artikel på DN-debatt om mänsklighetens stundande undergång. Dilemmat är något som socialdemokrater haft många tillfällen att fundera över. En socialdemokratisk statsminister måste dagligen kompromissa med sin ideologiska övertygelse eftersom verkligheten kräver besvärliga beslut.
Just nu befinner sig socialdemokraterna i ett historiskt vägskäl. Antingen återuppta den inslagna vägen när det gäller ”tuffa tag” och peka med hela handen, så att väljarna blir övertygade om att det är ett parti som vet vad de vill. Eller fortsätta den interna munhuggningen om hur migrationspolitiken ska utformas.
Det är dags för lite ledarskap. Och ansvarstagande. Några av partiets aktivister får fundera över om det är bättre att sitta i opposition och brinna för sin sak - och låta Ulf Kristersson och moderaterna ta över några mandatperioder framöver. Eller bita huvudet av skam.