Ivrigt fingrar han på tangentbordet och formulerar ett snabbt mejl. Statsminister Ulf Kristersson måste omedelbart få kännedom om att han här och nu bär fel kavaj i en livesändning på nätet. Knäppt kavaj är ett måste, dubbelknäppt variant ännu bättre. Kristersson misslyckas med båda. Även Putin får en känga och ett tyst hånskratt för sina långa kavajärmar.
Adelsmannen Björn Tarras Wahlberg tycker till om allt. Men oftast med koppling till att bevara kulturarv samt stil och vett och etikett. Adelsman och aktivist i ett. I söndags presenterade SVT dokumentären Riddaren på Strandvägen. 53 minuter fullt fokus på Björn, 81 år. Tidigare VD, lobbyist och engagerad i politiken. Känd för en större allmänhet är han kanske mest på grund av förra äktenskapet med hovmarskalken Elisabeth Tarras Wahlberg. Även som representant för Skattebetalarnas förening var hans namn ibland på agendan.
Dokumentären är ett långsamt flöde av Björns vardagsliv i och utanför våningen på Strandvägen vid vattnet i Stockholms dyraste kvarter. Han är flitig på mejlen. Klappar om sin pålitliga och påtagligt gamla Volvo i stadens äldsta och därmed trånga garage. Lyfter luren hemma och ringer hovet: Hej, det är Björn, jag har ett viktigt papper till kungen, lägg det framför hans plats när han kommer. Never ask for a no slår han fast till den stackars telefonisten. Tittarna får se inzoomade uppradade personliga gamla tackkort från både kronprinsessan och kungen.
Björn är positiv till allt som inte är fult. Och något som är fult är dåligt bordskick. Ingen av hans vänner och bekanta i överklassen vill synas på film, så lektionen i gott bordskick får bli för tre dockor placerade runt hans matsalsbord. Björn läxar upp en gäst i tyg som utan skam i kroppen har både öppen mun och dålig hållning. Sedan tar han några ensamma danssteg för att komma i stämning inför en finare middag på stan.
Men allt är inte guld och gröna skogar. Bortlämnad på internatskola som barn, misslyckade hotellaffärer för pappan och ett ständigt sökande efter bekräftelse. Dessutom konstaterad cancer i lungorna på ålderns höst. Men ändå är det svårt att hinna träffa vuxna döttrarna. För alla projekt tar tid. Björn är ständigt på väg. Men inte alltid på en raksträcka. Tvister avlöser varandra med både vänner i Skattebetalarnas förening och fiender i Hyresgästföreningen.
Dokumentären är en intressant inblick i överklassen. Samtidigt som Björn bryter mot gruppens heligaste regel verka men inte synas. Det som sägs vara familjen Wallenbergs motto. Nyrika människor skyltar gärna med sina stora pengar genom feta klockor, guld och snabba bilar. Gammelrika behöver inte det. Den tysta bekräftelsen finns där ändå i alla rum de kliver in i.
Just därför blir det extra sorgligt när Björn självgott trivs som fisken i vattnet i sin alldeles egna dokumentär. Trots att han i nästa andetag markerar att man inte ska besvära andra med sådant som bara berör en själv. För det är snudd på oartigt. Ett skolboksexempel på projektion.
Världen han föddes i och verkat i under hela livet vill inte visa upp sig tillsammans med Björn i tv. Hade han verkligen värnat sin egen överklass hade han behövt svälja stoltheten och tackat nej till medverkan. Nu kommer istället bitar ur dokumentären bli virala. Scener från ett märkligt låtsasliv folk skrattar åt hemma i soffan.