Häromdagen fick jag i uppgift att beskriva ”energin” i min hembygd med några få ord. Känslorna överraskade mig, för det jag känner gör mig sorgsen. Jag, och många av oss som bor här, får försvara hur det kan komma sig att vi inte förstått att det är bättre att bo någon annanstans. Jag försöker föreställa mig hur mitt liv skulle ha sett ut om jag valt att bo i en storstad. Jag, eller vi, hade säkert köpt hus i någon förort och kanske hade vi haft ett fritidshus ”på landsbygden”.
Jag skulle bergis ha tjänat bra, så pass så att boendekostnaderna inte spelat så stor roll. Förmodligen skulle resorna till och från jobbet ha slukat tusentals timmar av mitt liv och kanske hade jag varit bekymrad över att barnen bara träffar barn till såna som är precis som jag och inte tvärsnittet av människor som möts på en liten ort. Barn både till den fattiga, ensamstående mamman som har tappat greppet och barn till föräldrar som jobbar för mycket och barn som bor hos mormor för att mamma flyttat och barn som har det ungefär som en själv.
Min man hade nog inte promenerat hem till oss mitt på dagen när jag var föräldraledig och vi hade nog inte suttit ute och grillat lunchmackor en vanlig tisdag. Jag hade inte kunnat ställa barnvagnen utanför fönstret på Konsum och ropat till tant Margit att säga till om barnet vaknat.
Kanske hade jag inte haft en kvart till skidbacken och träffat barnens lärare vid mjölkdisken. Säkert hade jag i stället haft fler sorters fil att välja på i affären, behövt tvätta bilen en gång i veckan och haft kompisar på andra sidan stan som man måste ringa innan man hälsar på. Det finns mycket att säga om olika livsval, och var och en gör som den vill, men våra val är färgade av vad samtiden tycker och det finns en kultur, eller kanske en ängslighet, på små orter att livet vi lever inte duger.
Vi får lära oss att man ska flytta till en stad eller i alla fall långt bort och se om det är bättre, innan man slår sig ner för gott och jag tänker att det där – det kommer någonstans ifrån.
Förr försökte jag beskriva för andra vad Arjeplog behöver. Jag mötte människor som beskrev hur omöjligt det är att få små orter att överleva, att urbanisering var en naturlag och den minskande ekonomin i små kommuner ett tillstånd som bara kan avhjälpas med allmosor. Allt det fina som finns eller har funnits i mindre samhällen – det är som om det inte har något värde samtidigt som det är från såna kommuner som vår som arbetskraft och resurser har kommit. Kommuner med långt till skolor har fått se sina ungdomar söka sig dit, hitta livskamrater och bli kvar.
Vi har lagt ner pengar på att ta ungarna genom grundskolan och sen har vi fått se den investeringen flytta på sig. Det stavas högre utbildning och tillväxt, men det har också stavats arbetskraftsomflyttning och regionalpolitik.
Idag pratar vi om platsens betydelse för inflyttare och besökare. Det liv vi lever här är intressant för att vi kan visa det genuina och det ärliga. Samtidigt är det just det som merparten blundar för. Lagar och förordningar skrivs med den stora staden framför ögonen istället för att göra tvärtom – och sen skala upp det som funkar på en liten ort.
Jag får försvara mina livsval samtidigt som andra mår dåligt över den stress de känner på en större ort, över segregation och att klyftorna ökar istället för att överbryggas, att tiden inte räcker till eller att ungarna bara är på ”exkursion” i skogen. Det som många gör blir norm även om det – faktiskt – i mina ögon inte är riktigt klokt.