Återbegravningen i Akamella är en historisk händelse

Sommaren 1878 anlände Edvard Pfaler, en finländsk akademiker med en kandidatexamen inom medicine, till ödekyrkogården vid Akamella. Enligt uppgifter ska han plundrat gravar på minst 25 kranier samt möjligen ytterligare ett kranium från ett barn från en timrad vintergrav. Kranierna fördes sedan till Helsingfors universitet och deras anatomiska samlingar. Allt skedde mot bakgrund av rasideologiska föreställningar.

Akamella ödekyrkogård invid Muonioälven, begravningsplats mellan 1663 till 1817. Här plundrades kranier av rasideologiskt motiverade forskare i slutet av 1800-talet. Nu ska de återbegravas, kvarlevorna tillhör både samer, tornedalingar, kväner och lantalaiset. En viktig del i en försoningsprocess.

Akamella ödekyrkogård invid Muonioälven, begravningsplats mellan 1663 till 1817. Här plundrades kranier av rasideologiskt motiverade forskare i slutet av 1800-talet. Nu ska de återbegravas, kvarlevorna tillhör både samer, tornedalingar, kväner och lantalaiset. En viktig del i en försoningsprocess.

Foto: Wikipedia/Public Domain

Ledarkrönika2024-08-16 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Innehållet i korthet

  • Kvarlevor från människor, vars gravar plundrades av den rasideologiskt motiverade finländska akademikern Edvard Pfaler 1878, återbegravs i Akamella vid en ceremoni ledd av Svenska kyrkan.
  • Återbegravningen sker i samarbete med minoritetsgrupperna tornedalingar, kväner, lantalaiset och samer.
  • Händelsen markeras som en viktig del av försoningsprocessen, men regeringens tystnad kring erkännande av övergrepp och offentlig ursäkt kritiseras.

söndag den 18:e augusti återbördas dessa kvarlevor och individerna får sin gravro återställd i samband med en ceremoni som leds av Svenska kyrkan. Återbegravningen sker i samverkan med minoriteterna, tornedalingar, kväner och lantalaiset samt samer. Det var i oktober 2022 som kvarlevorna återfördes till den svenska sidan av gränsen där de mottogs av representanter från svenska tornedalingars riksförbund STR-T och Muonio sameby.

Sedan dess har det pågått en process för att möjliggöra en återbegravning på platsen som nu slutligen kan genomföras. Människorna som begravdes på kyrkogården i Akamella var både samer och tornedalingar. Kyrkogården invigdes 1663 och övergavs 1817 i samband med gränsdragningen mellan Sverige och Finland och en kyrka med kyrkogård upprättades i Muonio. Man valde att inte flytta de begravda till den nya kyrkogården, de fick ligga kvar, ostörda, i Akamella.

De rasistiskt motiverade övergreppen mot både samer och tornedalingar, kväner och lantalaiset är idag väl kända och har dokumenterats, inte minst genom de kommissioner som tillsattes under vår föregående, s-ledda, regering. Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset påpekar, bland många andra förslag, att återbördande av mänskliga kvarlevor utgör en viktig del av den fortsatta försoningsprocessen.

En annan viktig del är att regeringen, utan dröjsmål, erkänner de övergrepp som begåtts mot minoriteten och inleder dialog om förutsättningarna och formerna för en offentlig ursäkt.

Sanningskommissionen för det samiska folket arbetar fortfarande och ska överlämna sitt slutbetänkande senast 1 december 2025 men jag har svårt att se de kommer att landa i några andra rekommendationer vad gäller erkännandet av kränkningar, en offentlig ursäkt och återbördande av mänskliga kvarlevor och kulturföremål.

Tyvärr har det visat sig att regeringen har mött kraven på ett erkännande av kränkningarna och en ursäkt med tystnad. Sannings- och försoningskommissionen överlämnade sitt betänkande till kulturministern Parisa Liljestrand (M) i november förra året. Sedan dess har varken hon eller regeringen i övrigt kommenterat det.

Redan i maj meddelade företrädare för minoriteten att tålamodet började ta slut. Då hade det gått ett halvår av tystnad från regeringen. Nu börjar det närma sig ett år. Av respekt för behovet av upprättelse, det arbete som lagts ned av minoriteterna och experter i de bägge kommissionerna borde regeringen ha agerat för länge sedan.

Det blir svårt för regeringen att med trovärdighet inleda en försoningsprocess när de i snart ett år ignorerat kraven på att "utan dröjsmål", som det skrivs i slutbetänkandet, möta upp kraven på dialog och en ursäkt.

När slutbetänkandet lämnades över så närvarade ansvarig minister på plats i Folkets hus i Pajala. Jag ställde därför frågan till kulturminister Parisa Liljestrand om hon eller någon annan regeringsrepresentant avser att delta vid söndagens återbegravning. 

Svaret var nej. En hälsning från henne kommer att läsas upp under ceremonin. Jag tvivlar på att det räcker för minoriteterna.