Kommuninvest har just släppt en fokusrapport som handlar om folkhemsbygget och tiden därefter. Kommunerna har kanske aldrig investerat mer än man gjorde med början på 60-talet. Det var nånting häftigt som den som levde då fick vara med om. Det byggdes badhus, v/a-anläggningar, gator och vägar och hyresrätter samtidigt som både befolkningen och lönerna ökade. Vi betalade kalaset med statliga bidrag, förmånliga lån och ökade kommunalskatter – en krona i ökad skatt per hundring varje år var ”normalt”, för det fanns att ta av. Framtidstron var stor, vi skulle inte kriga mer och allt skulle bli bättre.
Sen började kommunernas uppdrag att förändras. Äldreomsorgen flyttade in, skolan likaså och LSS-reformen kom. Idag omfattar det kommunala uppdraget stora delar av människors liv och ärligt talat gör man det rätt bra, särskilt om man jämför med många andra länder. Men skillnaden i förmåga är stor.
Arjeplog har en hemtjänst som prisas, och jag är övertygad om att just litenheten är en av framgångsfaktorerna – men den skulle aldrig gå att finansiera om det inte vore för skatteutjämningssystemet som fördelar pengar mellan kommunerna utifrån behov (och inte – som belackarna säger – utifrån hur effektiva man är). Vi skulle inte ha råd.
Ett badhus byggt för 50 år sedan riskerar att vara i dåligt skick och kräva stora reparationer (klor käkar kalk, kalk finns i betong) och där blundar de allra flesta kommunpolitiker och ber en stilla bön om några års respit, därför att man vill använda pengarna till annat. För att inte tala om alla v/a-ledningar som ligger i våra gatunät. I Arjeplog grävs stora gropar i vägarna för att lappa och laga både vattenledningar och avloppsnät, och vi är inte ensamma om att ha det så.
Vi lever i samma land men i olika kommuner och det kan inte vara så att den ene medborgaren får det den andre aldrig kan ta för givet. Hur ska medborgarnas pengar nånsin kunna räcka till alla om inte staten tar en del av ansvaret, igen?
Människor urbaniserar. Några tror att det beror på att småkommuner inte lyckas i sin marknadsföring, det vill säga om vi bara annonserade lite mer och berättade hur fint vi har det skulle fler flytta hit. Jag konstaterar bara att 167 av 290 kommuner tappade i befolkning i fjol och att den ene tappar det den andre vinner. Men förutsättningarna är och blir olika och skillnaden ökar allt mer. Andelen kommuner som drivs till 20 procent eller mer av statsbidrag har tredubblats och frågan är om det kommunala självstyret naggas i kanten då bidragen uppifrån sällan kommer utan motkrav (särskilt när nästa val närmar sig, och ministrarna ska tala om vad kommunerna ska ändra). Vad händer då? Ska vi dela in oss i A- och B-kommuner? Eller ska vi blunda och hoppas att vi slipper ta i den frågan också de närmaste åren?
Vi vet att de som är unga idag har en annan syn på relationer, på demokrati och till och med på religion än vi som är äldre har. Jag är född i en generation som på riktigt trodde att vi kunde göra vad vi ville och som tjänade mer pengar än våra föräldrar. Mina barns referensramar är pandemier och krig och besparingar och lägre barnafödande.
Den som är ung tror inte längre att allt blir bättre. Vad händer med ett land då? Eller så här: går vi åt höger i våra värderingar när verkligheten blir osäker? Och blir framtidsutsikterna bättre då, för alla? Borde vi inte vara överens i landet Sverige att åtminstone jämna ut skillnaderna?