Almedalen är världens största demokratiska mötesplats för samhällsfrågor. Veckan är både älskad och hatad. Ofta mest illa omtyckt av personer som aldrig satt sin fot där. Arrangemanget dras med en nidbild av mingel med rosévin, lobbyister och svindyra hyror. När det egentligen handlar om ett enormt gratis smörgåsbord med tusentals intressanta seminarier. En fantastisk möjlighet att lära sig nya saker om något man inte ens visste fanns. Även en unik chans att möta makthavare och politiker på riktigt. Ställa den där frågan man alltid undrat över och själv lyfta något.
Alla är lobbyister på Almedalen. Från det stora techbolaget som vill ha smidigare lagstiftning till den lilla ungdomsorganisationen som brinner för sitt. Pengar spelar förstås in och gör det lättare att synas. Men är man bara tillräckligt kreativ går det att tränga igenom bruset ändå. Med en smart vinkel och kampanjmetod kan även en liten aktör bli en snackis i Visby.
Någon liberal hjärna eller konsult, ibland är det samma sak, fick nyligen en snilleblixt på temat. Att välja ny partiledare i Visby på morgonen samma dag som talet hålls är ett PR-knep som heter duga. Snacka om att stjäla hela dagens uppmärksamhet i media och sociala medier. Alla som planerat något annat utspel idag kan lägga ned direkt. Simona Mohamsson kommer vara på allas läppar. Det blir också ett rejält test för henne att direkt efter ha blivit vald gå ut på scenen i Almedalen. Ett partiledartal som många kommer analysera in i minsta detalj. Vad menar hon egentligen med sina svävande svar om samarbetet med Sverigedemokraterna? Väljarna behöver besked.
När valberedningen presenterade henne på en pressträff i torsdags var hon både självsäker och tydlig. Eventuell nervositet märktes iallafall inte då. Politiska prioriteringar blandades med personlig story telling kring hennes ovanliga efternamn. Hon kom till Sverige som barn med en palestinsk pappa och libanesisk mamma. Pappan tänkte ”vad är det mest svenska som finns?” och så tog han Mohammad som är familjenamnet och lade till ”son”. En solskenshistoria för lyckad integration men som samtidigt blivit hånad på nätet.
Liberalerna är ett parti i fritt fall efter de valde att ta Jimmie Åkessons hand efter valet 2022. Socialliberalerna lämnar en efter en och Folkpartiets storpappa Bengt Westerberg röstar inte ens på sitt eget parti längre. Den senaste opinionsundersökningen visade på katastrofala 2,1 procent. Inte ens nära riksdagsspärren och deras sämsta resultat någonsin. Johan Pehrson har inte direkt hjälpt till att ens försöka stabilisera läget. Killen vid grillen valde fel profilfråga. Hans fixering vid papperspärmar framför skärmar för barn blev vår tids videobandsskräck.
Smekmånaden för Liberalernas nya partiledare kommer dock ta slut redan ikväll när alla ditresta nyhetsredaktioner i Visby fått sitt. Nyfikenheten kring henne lägger sig och kvar står hon då med ett i princip omöjligt uppdrag. Okänd, orutinerad och otydlig. Förtroendeskadan efter det svajiga samarbetet med ett parti med nazistiska rötter är för djup. Det krävs ett mirakel för att rädda ett parti i spillror.
Förmodligen blir Simona Mohamsson historisk på ett sätt hon inte önskar. I framtida skildringar av svensk politik 2025-2026 kommer hon med stor sannolikhet beskrivas som den sista partiledaren för Liberalerna.