EU-valet är på gång. Av tradition bryr vi oss mest om det lokala – i kommunvalet röstar de flesta även om rätt många inte bryr sig om vilket av partierna som får rösten bara personen överst på listan verkar vettig. Det kan man – som vanligt – tycka vad man vill om. En blind höna kan hitta korn, och en person som presenterar enkla lösningar på komplicerade problem kan ha rätt ibland. Jag lyssnar hellre till den som verkar tänka lite längre, vågar problematisera och kan förklara eller erkänna att ens förslag kanske inte är så roliga på kort sikt, men att man ibland måste göra det som är impopulärt.
Nivåerna hänger ihop. Kommunerna sitter med praktiska problem men också med principbeslut – ska vi ha all äldreomsorg i kommunal regi eller vill vi konkurrensutsätta vård genom privata bolag? – ska det finnas skolor överallt i kommunen eller är det andra faktorer än avstånd som ska styra? På nationell nivå handlar vågdelaren (mest) om skatten. Ska vi ha en lägre skatt och hoppas att det leder till att fler arbetar mer eller ska vi backa tillbaka till ett större skatteuttag för att få mer resurser? Behoven tycks oändliga och antingen tycker man att samhället – vi – ska vara en garant för att alla ska få sina chanser efter förmåga och behov eller så menar man att det gemensamma ska vara så litet som möjligt och behoven i stället tas omhand genom privata bolag.
På EU-nivån zoomar vi ut. Att som union tillsammans utjämna skillnader och skapa en stadig efterfrågan ger möjligheter. Att jaga brottslingar – som ju gubevars inte alltid är lokala kanaljer – gemensamt, eller se till att arbetsrättsliga regler når upp till en vettig nivå överallt så vi inte konkurrerar mellan varann med låga löner och dåliga arbetsplatser, eller att se till så att kör- och viloregler för transportbranschen är likadana – det ser jag som nånting gott. Man ska inte blunda för svårigheterna, det är inte enkelt att komma överens ju fler vi blir, och världen är större än Europa, men hur vill vi att vår del av världen ska utveckla sig? Ska vi gå före i miljöfrågorna eller ska vi försöka tvinga andra att hämta ikapp istället? Lyssnar man på några av våra svenska kandidater hör man klara skillnader. En av kandidaterna – långt på högerkanten – menade att målet om att minska koldioxidutsläppen aldrig kommer att nås och dessutom riskerar att slå sönder europeisk bilindustri, att Tyskland – som är en av de marknader dit vi exporterar mest – kommer att få problem då bensin- och dieselbilar ersätts med el eller andra bränslen och att det kommer att skada hela Europa. Därför borde vi sänka våra ambitioner, göra som vi redan gör och inte tänka nytt. Och vänta på att andra kommer ikapp.
Att ”klara sig” från att genomföra tuffa beslut genom att peka på att andra borde göra sin läxa först är att inte våga leda. Det kanske blir resultatet i ett land där en stor del av befolkningen inte orkar förhålla sig till ideologier och värderingar. Man bestämmer sig för vad man ska rösta på på valdagen – och då tar den som låtit högst, varit mest raljant mot de andra eller garanterar mest pengar i den enskildes plånbok. För en sån som mig går de här frågorna djupare än så. Värderingar är viktiga både på lokal och nationell nivå, men även EU-valet är viktigt. Jag är fullt medveten om att man inte bara kan göra populära reformer, att man måste göra det som är nödvändigt på sikt. Allt annat kommer tillbaka och biter en i rumpan i sinom tid.