Allting gör ont på mig. Ett hjärtskärande vittnesmål från fyraåringen Michael när han fortfarande var i livet. PT skriver om hans fall på nyhetsplats. Bakgrunden är vad som först rapporterades som en drunkningsolycka men visade sig vara mycket värre än så. Till Tjeggelvas strand, sju mil norr om Arjeplog, larmades ambulans och polis. Mamman och styvpappan, ursprungligen från Tyskland, hävdade först att pojken ramlat i vattnet. Men nästan direkt insåg räddningspersonalen att det handlade om långvarig misshandel och mord. Det framkom senare att föräldrarna systematiskt misshandlat Michael, både fysiskt och psykiskt. Michaels sista timmar i livet var han fastbunden vid ett träd och blev sönderbiten av myggor. Vanvården var så brutal att han endast vägde 13 kilo när han dog.
Fallet påminner en hel del om Bobby. Också en pojke som torterades av sina föräldrar, främst av sin styvfar, och till slut mördades. Även där mörkade föräldrarna till en början vad som egentligen hade skett. 2006 chockades hela Sverige av hur det kunde gå så långt utan att samhällets instanser satte stopp.
Lilla hjärtat är ett tredje exempel. Hon for illa hemma hos sina biologiska föräldrar och fick i stället ett tryggt hem hos en fosterfamilj. Men socialtjänsten beslöt att åter placera henne i ursprungshemmet där det förekom missbruk och psykisk ohälsa. Tre år gammal hittades flickan död gömd under sängen på vintern 2020. Hon var undernärd och kroppen hade 102 skador samt spår av narkotika. Fostermamman Melinda Jacobs drog då igång en samhällsdebatt för att återigen sätta ljuset på utsatta barns verklighet och rättigheter. Över partigränserna har man ställt sig bakom hennes krav och lagstiftningen har till viss del skärpts för att öka barns trygghet.
Men ändå känns det ofta som att tiden står stilla. På BRIS:s webb kan man läsa om ett fall från mars 1971. Då blev en treårig flicka misshandlad till döds av sin styvpappa i en förort utanför Stockholm. Det blev ett uppmärksammat fall eftersom många hade känt till hur barnet hade det, men ingen hade ingripit. Som en direkt följd av den händelsen startades Barnens rätt i samhället av barnboksförfattaren Gunnel Linde och journalisten Berit Hedeby. Bris första mål var att Sverige skulle få ett förbud mot barnaga, vilket gick igenom 1979.
Om och om igen händer de här tragedierna. Varje gång upprepas samma mönster. Skyddslösa barn far illa. Omgivningen ser och hör, men gör ingenting. Eller reagerar för tamt. Socialtjänsten brister och gör fel. Även syskonen i Älvsbyn drabbades hårt av samhällets svek och misslyckande. Förhoppningsvis får de nu en bättre framtid hos en fungerande fosterfamilj.
Lagen kan alltid skärpas till ännu mer. Men det handlar också om resurser. En socialtjänst som går på knäna gör inget bra jobb. Stressade och pressade socionomer behöver bättre förutsättningar. Polis, skola, sjukvård och socialtjänst måste samarbeta mer konstruktivt. Men även resten av omgivningen är skyldig att göra sitt. Minsta magkänsla om att ett barn far illa går att agera på. Prata med barn i din närhet du bryr dig om. Larma till vuxna med ansvar. Anmäl utifall det krävs. Det fanns oro kring Michael under hans korta liv. Flera anmälningar gjordes. Men ingenting hände. Hellre en anmälan för mycket som sedan visade sig vara fel, än ännu ett barn som mördas av sina föräldrar.