När man längtat och kämpat i åtta år börjar tålamodet ta slut, jag förstår det. Jag till hör sorten otåliga, nyfikna som gärna vill springa före. Allt sedan valresultatet presenterats både nationellt, regionalt och lokalt hade jag haft händerna fulla av att lösa det som låg för händerna, till exempel ny roll i riksdagen, och hemma tillsammans med andra hitta en stabil lösning för att leda kommunen. Ändå in till dagarna efter jul, när Decemberöverenskommelsen presenterades, sedan blev det andrum. Och jag sov. Hela julhelgen. Sov, sov och sov.
Så börjar året, med att jobba ihop laget. Laget som ska leda den 113 personer stora riksdagsgruppen. Omgiven av personer som varit aktiva politisk långt mycket längre än mig, någon redan innan jag föddes, f.d. ministrar, talmän, statsekreterare. Jag kan fortsätta ”strössla” med titlar, men det är inte själva poängen, utan den är, att oavsett om erfarenheterna skiljer oss åt så finns det stora likheter. Otåligheten skulle jag säga är en, i olika grad men vi är alla besjälade av en längtan efter förändring och vill att det ska hända, helst nu.
Att använda ordet frustrerande kan vara dagens understatment då man får lov att lägga en vårändringsbudget med mindre ”ramar” än vad man tänkt sig. Att vara politiskt aktiv är en prövning för den otålige, det är inte direktaktion och resultat i samma stund precis. Kanske är det därför som man kan koka av frustration när opinionssiffrorna viker, och kritiken över uteblivna reformer kommer och man helst vill skrika: Men HUR kan ni vänta er effekt INNAN vi bytt politik? Detta samtidigt som jag kan bli så löjligt lycklig när jag ser omfördelningsprofilen på de förändringar som snart ska beslutas om. Det ger mest till dem som har minst, det är en feministisk budget som omfördelar ekonomiskt mellan kvinnor och män, den investerar i dem som saknar arbete och förstärker omsorgen och vården.
Jag får ofta lägga band på mig. Humöret. Ambitionerna. Annars skulle jag troligen gå in i den berömda väggen igen. Men inte minst skulle jag tappa folk bakom mig, och det händer givetvis att jag gör. Men jag anstränger mig verkligen för att inte bara tänka ”Rom byggdes inte på en dag” utan också vara det. Frustrationen möter jag hos våra medlemmar hemma, de som längtar att det ska märkas att vi har en ny regering men som också är besjälade av att hemma vara med och ta tag i det förändringsarbete som väljarna gett oss Socialdemokrater i Piteå att göra. Men om man vill uppnå förändring på riktigt kan man inte lämna dem efter som är så beskaffade att de vill ha tid på sig, vrida och vända på saker.
Vill man åstadkomma förändring måste man ha många med sig, det räcker inte bara med dem som springer snabbast, utan alla behövs för att förändring ska åstadkommas.
”Organizations don’t change- people do”
Vi har förmånen av att våra många, en del med lång erfarenhet men också nya som brinner, drar framåt och kommer med inspel och insikter som skakar om och ställer på ända. Det vill jag ha mer av.
I juni månad kommer vi Socialdemokrater ha ett möte, som handlar om just förändring, ett öppet möte dit alla som vill vara med och utveckla den Socialdemokratiska rörelsen i Piteå är välkomna.
Oberoende om du är en eftertänksam person, eller som jag, nyfiken och otålig, du behövs. Förändringen kommer, frågan är bara om den går i den riktning man har tänkt sig?
Det finns det inga garantier för. Men jag kommer att kunna säga att jag försökte. Kan du?