När riksdagen med kläm voterade igenom budgetförslagen – och alltså sänkte den rödgröna regeringens budget – sände den också en signal till väljarna: Som man röstar får man ligga. Röstar man fram ett gäng politiska huliganer till en nyckelställning i riksdagen, ska man inte vänta sig att allt flyter på som vanligt, och att övriga partier tillvaratar ens egentliga intressen.
De etablerade partierna har tagits på sängen, och verkar ännu inte veta hur de ska hantera situationen. Mest yrvaken är Alliansen som agerar som om den fortfarande styrde landet, och som utan Reinfeldt tydligen tycker att det är ok att få igenom en budget med stöd av Sverigedemokraterna. Det är illa, men att tala om ”kris” och ”kaos” är ändå överdrivet.
I stabila länder som Tyskland och Nederländerna får regeringsbildningar ta tre månader och mer utan att någon blir nervös, och ingen höjer på ögonbrynen om man går över blockgränsen för att finna en partner. Det får vi också vänja oss vid.
Visst är det extraval som Löfven utlyst till den 22 mars ovanligt, men inte mer ”historiskt” än att krönikören var med om det förra, den 1 juni 1958. Jag var en ung och stolt socialdemokrat som röstade för första gången. Och jag visste vad det gällde – att se till att regeringen Erlander fick majoritet i riksdagen för att genomföra sitt förslag till Allmän tjänstepension (ATP), min generations största trygghetsreform. Resultatet blev en jämn riksdag, och frågan avgjordes till sist av en folkpartistisk av hoppare. Det var inte lätt samla en majoritet på den tiden heller!
Problemet med det här nyvalet är att det, på kort sikt i alla fall, cementerar den blockpolitik vi skulle behöva bryta upp. Vi måste därför försöka komma till tals med Sverigedemokraternas väljare. Det blir inte lätt, för de har uppenbarligen inte röstat på SD av en tillfällighet. Enligt några forskare i Linköping har SD:s väljare främlingsfientliga attityder i långt högre grad än övriga partiers väljare. De vill till exempel inte ha en muslim som granne, vårdgivare eller än mindre familjemedlem.
Ska vi komma fram till SD:s väljare måste vi nog ta diskussionen med dem även på det område där de är mest engagerade och därför förhoppningsvis också mest lyhörda, flyktingpolitiken. Det är svårt, men några saker borde vi kunna göra:
1. Sluta tala om ”invandrare”. Tala om ”flyktingar” för det är vad det handlar om. Flyktingar undan krig, svält, hemlöshet, våldtäkter, död, brutalitet som på krångliga och farliga vägar tagit sig till Sverige. Rännilar av en flyktingström från framför allt Syrien och Irak, som till största delen fångats upp av fattiga grannländer, som nu börjar bli fulla. Andra flyr diktatur och terrorism i Eritrea och Somalia.
2. Försök få ordning på flyktingmottagandet! Släng ut alla privata entreprenörer som skor sig på att hyra ut fallfärdiga turisthotell i glesbygder. Regeringen Löfven måste se till att myndigheterna planerar för ett hållbart flyktingmottagande med egna anläggningar. Det kommer alltid att finnas flyktingar, ibland fler, ibland färre. Det är rimligt att hålla en viss beredskap.
3. Informera, informera, informera! Räds inte diskussionen om varför vi tar emot flyktingar, vad det kostar, varför Sverige tar emot fler flyktingar än vissa andra länder osv. Och inte minst vad de flyktingar som stannar här kan bidra med.
Vinner vi inte över en del av SD:s nuvarande proselyter och förhindrar att nya strömmar till, sitter vi snart med en flyktingfientlig politik i knäet. Som på flera andra håll i Norden.