Magdalena Andersson (S) slog i onsdags fast att Socialdemokraterna vill se en utredning av huruvida de offentliga bränningarna av koranen skulle kunna betraktas som hets mot folkgrupp eller förargelseväckande beteende.
Det är en fråga som är väl värd att ställa – såväl jurister som kommentatorer har fört fram att rättsläget på den punkten faktiskt inte är glasklart ens i nuläget, och det är svårt att förneka att aktionerna ifråga både väcker förargelse och är avsett att hetsa.
Från Socialdemokraternas sida är detta i nuläget inte ett ställningstagande – utan en begäran om att frågan ska utredas, och i det här fallet är det en viktig distinktion.
Yttrandefriheten är nämligen en central del av vårt demokratiska statsskick, och måste behandlas med den största möjliga varsamhet.
För även om detta inte skulle utgöra någon egentlig inskränkning av den, så finns risken att vissa skulle uppfatta och framställa det så; redan det riskerar att vara problematiskt, och riskera att inflammera frågan snarare än lägga den till ro.
Men det socialdemokratiska förslaget måste också förstås i ljuset av den utredning som regeringen – eller åtminstone delar av den – tillsatt och står bakom, och som ska titta på om aktionerna är möjliga att förbjuda med hjälp av ordningslagens paragrafer.
Det är en synnerligen dålig idé av flera skäl. Till att börja med är det problematiskt att använda just ordningslagen i syfte att förbjuda vad som idag är tillståndsgivna demonstrationer.
Det öppnar nämligen upp för att använda lagen som en gummiparagraf – att definiera någonting som ett hot mot landets säkerhet är ett klassiskt sätt att tysta meningsmotståndare, som alla diktaturer i vår samtid använder sig av.
Därför har förslaget stött på motstånd från snart sagt alla håll – och om det till en början verkade som om detta var regeringens förslag, så har det visat sig att såväl Sverigedemokraterna som Kristdemokraterna vänder sig emot det.
Det innebär att resultatet av utredningen aldrig skulle kunna genomföras – och att inte ha förankrat detta med sina samarbetspartners sedan tidigare får mig att undra om statsminister Ulf Kristersson verkligen tar frågan på det allvar den förtjänar.
Det är en känsla som understryks av att denna utredning har fått ett helt år på sig att arbeta. Danmark har valt en liknande väg – men där tog det tre veckor att ta fram relevant lagstiftning.
Den långa hålltiden förstärker det intryck som har funnits sedan tidigare – att såväl justitieminister Gunnar Strömmer (M) som statsminister Ulf Kristersson betraktar kontroversen som en onödig distraktion, och mest hoppas på att den ska gå över.
Det vore en förlåtet som passiv iakttagare – men inte som ansvarigt statsråd. Där krävs det i stället ansvarstagande och verksamma åtgärder, och på den punkten räcker det de gör inte till.
Ja – man skulle nästan kunna säga att statsministern här har haft en buffé av olika lösningar och åtgärder att ta till, men med nästan kirurgisk precision valt det allra sämsta av dem; ett förslag ingen vill ha, som kommer med negativa sidoeffekter och bara kanske skulle kunna genomföras om ett år.
Det är emellertid inte försent att göra om, och göra rätt. Genom att bredda den pågående utredningen, och genom att faktiskt våga ta en diskussion om dessa svåra frågor kan man värna om yttrandefriheten och trosfriheten på en och samma gång.
Allt vi behöver är politiker som är mogna för det ansvaret och den uppgiften, i stället för att chansa och hoppas att allt blir som de vill.