Kanske är jag lantisen.
Som liten sparkade jag boll intill en kohage. Jag lekte i både vedbod och snickarbod. När jag så flyttade in till stan var det en kulturkrock att hamna på en skola med fler än femtio elever. Här gick de många stadsbarnen, från villorna med pool i källaren. Det var omtumlande. Var det stockholmare jag blivit? Nej, bara en del av lilla Tranås.Men som tolvåring dök "lantisupproret" upp i mitt liv. Det var en Anna Kinberg som i en tv-intervju skämtade om att denna grupp inte var lika smarta som stockholmare . I tidningarna blev det en given fråga-på-stan: "Håller du med?" Det här perspektivet har förföljt mig sedan dess, och tett sig mer och mer obegripligt.
Det är ingen slump att de som mest revitaliserat begreppet de senaste decennierna är Anna Kinberg Batra, 1998, och Johan Hakelius, som frossar i ordet och skrev krönika om det senast i december förra året. Lantisens natur är konservativ. Det handlar om att distansiera sig från ett tänkt Avkrokeby. En evig påminnelse om ursprung och arv.
Varje gång jag hör borgare som Annie Lööf tala om den mytiska jantelagen undrar jag därför om de inte istället borde prata om den mer realistiska "lantislagen". Du ska inte tro att du är något - annat än en bonnläpp. När C har flytt till storstäderna är det som blir kvar av den gamla folkrörelsen i mindre städer och den faktiska landsbygden bara en karikatyr, en kuliss. I Per Ankersjös videokampanj inför valet passerar kameran en traktor, en höbal, och en person i kycklingdräkt. Men snart visar det sig att bakom den grova träfonden finns Sergels torg. Tydligare än så kan synen på "resten av landet" knappast bli.
För sanningen är ju den att oavsett om du bor i Haparanda eller i Birkastan, Göteborg eller Orsa så går du till samma matbutik, vandrar hem förbi samma herr-går-man-skylt, och på fredagkvällarna frågar vi oss unisont, tillsammans med Kristian Luuk, vart vi är på väg. Vi lever under samma lagar och följer samma politik. Vi-och-dom-chimären är tunn, och det är kanske därför den ständigt kräver nytt bränsle.
Men det finns också en missriktad lantis-pride, inte minst hos Centern. Det har gått inflation i landsbygd och många utanför storstadsregionerna går med på att tillhöra gruppen. På tidningen Lands lista över "Årets hetaste lantisar" blev en av dem kommunstyrelsens ordförande i Trollhättan - för saker han gjort för studenter inne i stan. En tätort som enligt Jordbruksverkets definition inte är nära att kallas landsbygd. Hur formuleras politik med de premisserna?
I julas bekände en ångerfull Anna Kinberg Batra i DN att hennes ord från nittiotalet var det dummaste hon gjort. Respekt. Men hennes svar lämnade ett vakuum som reportern tyvärr inte plockade upp: Tycker hon bara att hon var elak mot "lantisarna", eller hade hon kommit till insikt om att det alltid är vansklig att sätta människor i fack efter eget huvud? Jag hoppas och tror på det sistnämnda.